Konsten att ta sig tid för det sociala livet

Jag var på väg att via nätet och för dyra pengar införskaffa Knut Hamsuns "På igenvuxna stigar". Efter att ha läst P O Enquists filmmanus "Hamsun". 

Men när jag i  mitt privata bibliotek letade under bokstaven H efter en annan författare, närmare bestämt Hobsbawm, fastnade blicken i ryggen på just "På igenvuxna stigar". Inbunden och i gott skick, inhandlad i en familjeägd bokhandel i Gefle som köptes upp av en kedja.

Med överstrykningar, under en läsperiod höll jag på med dylika. Jag måste ha blivit mjuk i bollen, glömmer böcker och författare som jag har läst. Jag med mitt tidigare utmärkta titel- och namnminne. Nå, åren går och vi med dem. 

Hamsun skildrar på den klaraste prosa hur han blir bemött, av vissa men inte alla det skall understrykas, efter krigsslutet i Norge. Han, den usle landsförrädaren, som han dock själv inte ansåg att han varit, han hade bara, som han var övertygad om, genom sitt stöd åt Hitler och Nazityskland värnat om sitt älskade fosterland. 

Det händer att han, även på de olika inrättningar dit han viljelöst förs, utsätts för förakt: inte svar på tilltal, man vänder honom ryggen, han behandlas som om han vore osynlig och inte fanns, eller som en pestsmittad som man till varje pris bör undvika. 

Hamsun straffas socialt, men som sagt inte av alla, kanske långt ifrån. Hans exempel låter sig generaliseras. Socialpsykologer brukar tala om "social deprivation", att berövas det sociala livet, hänvisas till sig själv utan att man har valt det, det värsta straffet av alla. 

Som när man isolerar fångar, de klarar inte isoleringen hur länge som helst utan att psykiskt falla sönder, kanske börjar hallucinera eller försöker ta sina liv. 

Samtidigt som jag med stor behållning läser Hamsun på nytt, ser jag i SVT Play Uppdrag granskning om mannen som låg död i sin lägenhet vid Skanstull i Stockholm i tre år och åtta månader, utan att det upptäcktes och någon slog larm. 

I programmet tillfrågades grannar om de inte hade saknat honom. Nej. Känt lukt? Nej. 

En docent i Socialt arbete, jo det finns ett universitetsämne som heter så, försökte i samma program med de sedvanliga trevande reservationerna, så där som alla akademiker håller på tills man nästan får spader, reda ut skillnaden mellan ensamhet och social isolering.

Krångligt som attan, men om jag förstod henne rätt så menade hon att mannen inte nödvändigtvis hade känt sig ensam, det kunde ingen veta om han egentligen gjort, däremot hade han varit socialt isolerad. 

Det senare kan man alltså vara, utan att det framkallar ensamhetskänslor. Enligt docenten. 

Nå, det finns ju grottmänniskor och eremiter, enslingar och tvärviggar. Min pappas farbror Vilhelm vände samhället ryggen och flyttade ut i skogen med fåglar och djur som enda sällskap. 

Vad med den sociala distans vi dessa dagar uppmanas till av staten, hur ensamma riskerar vi bli och känna oss genom denna? Inte alls, kanske docenten skulle svara. Eller så förtärs vi av ensamhet. Who knows? Det måste forskas vetenskapligt om det innan vi kan uttala oss. 

Och vem skulle för övrigt om ensamhet dokumenteras i stor skala, redan indikationer på det, bry sig och göra något åt det? Löfven? Tillåt mig tvivla. Även om han fortsätter att orera om "det starka samhället". 

Nuförtiden efterlyses ”social kompetens” i tjänsteutlysningar. "Social kompetens" lyfts fram som ett ideal. Men vad är "social kompetens"? Att förekommande kunna umgås med andra, vara trevlig, fördolt manipulativ, eller vad avses? Vad med de socialt inkompetenta?

Den välskrivande sociologen, gudarna skall veta att inte alla sociologer skriver väl, Johan Asplund klarlade fyndigt i boken "Det sociala livets elementära former" (Korpen 1987) distinktionen mellan vad jag vill kalla äkta och tillgjord, eller påklistrad, socialitet. 

Det senare upplevde jag på mina arbetsplatser, med "kick offs", "teambuilding" och annat tok som korkade chäfsflanar hittade på. Förklädda lydnadsövningar. 

Den äkta varan har jag upplevt i Sydafrika, där det vardagliga, mellanmänskliga livet tas på allvar. Frågar någon, det kan vara en person i kassan i mataffären eller en parkeringsvakt, "how do you do?", svarar man inte "det är okej", man svarar utförligt hur det verkligen är, man är ärlig och man stannar kvar och tar sig tid. 

Man frågar förstås artigt tillbaka: "And how are you and your family?". 

Människorna i Sydafrika är genuint sociala. Det skapar band och det är trygghetsskapande, det underlättar vardagen. Inga falska flin och sedan skvaller bakom ryggen.

"Social kompetens?" Äh, kyss mig där bak!