Varför inte?

P O Enquist valde som titel på en novellsamling Berättelser från de inställda upprorens tid, nyckelordet förstås inställda. Jag försöker att närmare dra mig till minnes innehållet i boken, vad det var för uppror det syftades på och som inställdes, men minnet sviker mig. 

Kanske ville POE förmedla en allmän känsla, den besvikelse Karl Vennberg befarade vänstern inte skulle kunna hantera i de stäckta progressiva projektens nyliberala nedmonteringstid.

Jag minns att en av berättelserna handlade om Josef Bachmann. Mannen som svårt förvirrad och förledd av den hetsande antikommunistiska Springerpressen försökte döda studentledaren Rudi Dutschke.

"Man skall inte ångra det man gjort, bara det man inte gjort" hörde jag häromdagen. Kanske var det en Kaj Pollak-inspirerad optimistkonsult.

Att ställa in, skjuta upp, låta bli, avstå ifrån, strunta i, välja bort. Temat fascinerar mig. Frustrerar på ett personligt plan. Detta inte som bromsar och stoppar och avleder, det skapande livets fiende i vissa fall. 

Varför sa jag inte upp mig från högskolan och en tjänst som skavde alltmer, varför vågade jag inte satsa på att skriva på heltid som människor i min omgivning ihärdigt uppmuntrade mig till, varför flyttade jag inte till och slog mig ned för gott i min älsklingsstad Berlin? 

Jag kan inte skylla på någon annan. Det var jag som valde att inte göra det jag innerst inne ville och drömde om. 

Varför avskaffade inte S monarkin när det gyllene tillfället förelåg? S som har monarkins avskaffande i sitt partiprogram, jag tror som allra första punkt, åtminstone förr. Jag syftar på när den sittande kungen gick bort 1973 och den nuvarande skulle träda till. 

Det blåste radikala vindar i riket. Jag inbillar mig att det hade varit opinionsmässigt möjligt att få bort monarkin - men inte agerade Palme och kompani. Kanske missbedömde jag läget, som den inbitna republikan jag är.

Jag ger mig inte in på att spekulera i varför socialdemokraternas valde att inte befria oss från monarkin, men jag har mina teorier. En av dem av djuppsykologisk art, omhuldad ända sedan uppväxten i ett brukssamhälle: man sätter sig inte upp mot herrarna och överheten. 

Det är bara så. 

Det är ingen tillfällighet, viskar det undermedvetnas furir, att de är överhet och herrar. Och vi andra folk och undersåtar.

Och så min käpphäst: varför har vi inte kraftfullt protesterat mot pensionsförsämringen, stormat riksdagshuset? Togs vi på sängen, hann vi inte med i svängarna, blev vi blåsta? Om så var, måste det väl ändå vid det här laget sedermera gått upp för var och en hur illa det blev. 

Nå, många väljer att blunda, orkar inte prata om sin kommande pension. "Vet du hur litet du får i pension?" "Nä, den dagen, den sorgen." Kanske inbillar de sig att de skall få mer än vad de kommer att få. En kalldusch väntar den som föredrar att inte ta reda på det.

Jag var själv kanske inte bättre men tröstar mig med att jag agerade i protest: öppnade aldrig de förnedrande orangea (ful färg dessutom!) kuverten, skickade tillbaka dem oöppnade till avsändaren. 

Vi är alltid bra på att uppfinna, enligt oss själva, skäl till varför vi inte gör det vi borde. 

För den eldfängde Sven Delblanc brast det en gång i Upsala när studenterna kom oförberedda till ett seminarium, fullproppade med svepskäl om varför de inte läst på, akut sjuka hundar som måste tas till veterinären och liknande anfördes oblygt: - "När det gäller undanflykter då är ta mig fan varenda en av er ett geni!"

Apropå det trista kapitlet pensionerna uppmärksammar jag att någon kräver en folkomröstning om det eländiga pensionssystemet. Jag säger blott som förre arbetsmarknadsministern Ahlmark till de varslade i Olofström när han inte hade något att erbjuda dem: "Lycka till!"

Inte kommer det att bli någon folkomröstning, det tror inte jag. "Inte då", som morfar sa, när jag som liten parvel, medan jag bläddrade i bildtidningen SE oroligt undrade om det fanns risk för ett nytt världskrig. 

Bild: Lars Hillersberg.