Ännu en

Häromdagen sorgebeskedet att gitarristen Hilton Valentine gått ur tiden. På fotografier från när det begav sig en ung man med livet framför sig. Valentine var med och startade The Animals i Newcastle-upon-Tyne. 

Fyrtiotalist. Ännu en av oss i den glesnande kategorin som lämnar.

Animals. Stora på sextiotalet. Alla hits. House of the rising sun (megahiten som de tydligen fick tjata sig till att få spela in), Bring it on home to me (tror det var en Sam Cooke-låt från början), We've gotta get out of this place, It's my life (min favorit, uppkäftig och uppfordrande).

Och naturligtvis, den får absolut inte glömmas, Don´t let me be misunderstood. Hörde Tommy Körberg från scenen på legendariska CC-puben, salig i åminnelse detta musikaliska vattenhål, i Gefle utnämna den till bästa poplåten någonsin, sedan rev han av den i en oklanderlig version. 

Det händer att jag lyssnar ånyo på dessa evergreens. Tröttnar aldrig. Njutar faktiskt i skrivande stund av godingarna. Musiken efter sextiotalet? Nja. 

Alan Price på orgel. Eric Burdon solosångare. Vilken röst. Ståpälsframkallande. Basisten Chandler som tog Hendrix till England. Båda tillhör sedan länge skuggorna. 

Message till min ungdomsvän C bosatt i staden i skuggan av Verket två och en halv mil väster om Gefle: "Ännu en..." De senaste månaderna har det blivit många sådana "ännu en". Men långt ifrån alla det envisa virusets offer. Hursomhelst. Dödens ansikte grinar allt kallare.

C och jag växte upp med alla dessa "ännu en". De var utan att överdriva livsförändrande, det var som om vi utan att veta det gått och väntat på att de skulle förlösa oss, inspirerade oss till att börja lira, det gick helt enkelt inte att låta bli. 

Och tillsammans med tre andra grabbar, samtliga knappt ingångna i tonåren, bildade vi ett band. 

För mig var bandet prio ett. Viktigare än tjejer. Låtar skulle repas in, engelska texter läras utantill. Skolan, Sandvikens Högre Allmänna Lärovärk? (Notera ä:et.) Äh. Vem brydde sig? Sjukintyg krävdes vid frånvaro, men dessa kunde vi skriva under åt varandra. 

Jag hade som mest 100 timmar under en termin. Mamma skulle ha gråtit blod om hon vetat. Men musiklivet större än gymnasiet. 

Bra mycket mer än femtio år har gått sedan our years of rock'n'roll. Svårfattbart. Våra respektive liv, C:s och mitt, tog sig efter ungdomen radikalt olika vägar. Han till det stora företaget, jag till universitetet i den eviga ungdomens stad. Och så förflöt alla åren. 

Snarare rusade. Life is what happens to you. 

Men skrapar man på de grånade sjuttioplussarna med knarrande leder och täta toalettbesök finner man det som en gång var gemensamt - och bestående. Och hör sextiotalsmusiken svagt i bakgrunden. Those were the days, we thought they would never end 

Aldrig blir det som förr. 

Förlåt en gammal man som aldrig försitter påpeka att han anser att det var bättre förr. Ingen idé säga emot gubbstrutten. Han lyssnar inte. 

Bandets första trummis begravde vi i höstas, en regnig och dyster dag, social distans påbjuden mellan de närvarande sörjande. Trumpinnar skickades med på den sista färden. 

C och jag är rörande överens: det skall dröja länge innan man om någon av oss kan säga: ännu en.

It's my life som Burdon sjöng. And I´ll do what I want. Hoppas ett bra tag till. 

R I P Hilton.