Proletärerna inte som i Proletären

Om man som det svenska folket går med på en pensionsförsämring som den i vårt land utan att resa sig som en man och slå näven i riksdagsbordet. Då kan, ta mig tusan, den politiska makten göra vad som helst, som att införa undantagslagar med risk för långtgående implikationer. 

Ingen frågar när dessa lagar skall upphöra. Blir de kvar efter pandemin, med förbud mot folksamlingar och demonstrationer?

Vad med demokratin och rättsstatens överlevnad, ingen viktig fråga för människorna i detta land? I Tyskland däremot arrangeras stora, förbjudna demonstrationer i medvetenhet om vad som kan hända när makten skaffar sig fria händer. Historien bjuder på dyrköpta erfarenheter. 

Jag prenumerar på Kommunistiska Partiets husorgan Proletären. (Varje vecka i brevlådan i sällskap med Kalle Anka och Hemmets Veckotidning.) Främst för de genomlysande arbetsplatsreportagen, dem finner jag ingen annanstans. 

Och de fylliga utlandsrapporterna. Heller inte någon annanstans. Inte som Stefan Åsbergs skrapande på den nordamerikanska ytan i SVT. Han gör inte sitt jobb. Eller också kanske han gör det. Tjänar, utan att ställa till det för sig själv. 

Kollegan Bergfeldt skickades hem från Washington för att tjänstgöra som furstespegel i Stockholm, nära den politiska makten. Skratta med Löfven och frugan på bästa sändningstid. Utan att störa med obekväma frågor. Vad med integritet och professionell heder, jag bara undrar. 

Även den havererade bostadsmarknaden illustreras med inträngande och varnande exempel i Proletären. Kritisk, granskande journalistik när den är som bäst - skinnade hyresgäster som får komma till tals. Fastighetsägare som ger blanka fan i underhåll och tillsyn. 

Lyser med sin frånvaro i de systembärande medierna. SVT numera finansierat via skattsedeln. Hörde jag Nordkorea?

Föreställningen i Prollen om den potentiellt revolutionära arbetarklassen, en föreställning tidningen och dess läsare klamrar sig fast vid som en livboj i stormigt hav, delar jag inte. 

Prollens slumrande revolutionär är, elakt uttryckt, en 1800-talspräglad skrivbordsprodukt efter läsning av Kommunistiska manifestet. Det är som om inget vatten flutit under broarna, verkligheten inte vridit sig, som Myrdal sa. 

Klart de hängivna, politiskt förblindade hoppas på och drömmer om att den kamplystna proletären, som kanske aldrig funnits, skall vakna ur den socialdemokratiska Törnrosasömnen, kysst av Kommunisterna, och störta kapitalismen över ända. 

Jag sätter en femma på att så aldrig kommer att ske. Betraktar jag min samtid, en samtid som förfärar, slås jag av globalisering och gigekonomi. Makten anonymiseras, allt fler hamnar i de anställningsotryggas kategori. Var finner vi det samtida kapitalistiska systemets svaga punkt? 

Vilka är systemets dödgrävare? SMS-proletariatet, den timanställda in- och utarbetskraften, parallellsamhällenas etnifierade underklass eller vilka?

Vad säger Proletären när den avideologiserade verkligheten knackar på med sitt samtida, fula klassansikte? Notera att jag själv som gammalt rödskägg är mycket angelägen om att få svar på mina frågor. Jag besjunger inte det som sker.

Jag minns hur "mina" människor i Sandviken pekade på Sovjetunionen ("Ryssland" sa man) och uttryckligen deklarerade att så vill vi inte ha det. Såklart. Fattigdom. Varubrist. Låg materiell standard. Ofritt. Käftar man emot blir det Sibirien. 

Det kommunistiska systemet som ideal för en svensk arbetare? Sure. 

Den svenska arbetarklassen tilltalades, till skillnad från akademiska vänsterintellektuella (jag kunde räkna upp namnkunniga sådana), undertecknad undantagen, inte av stalinismen. Eller realsocialismen om så vill. Varför i hela friden skulle den ha gjort det?

"Proletariatets diktatur" öster om järnridån? Jaja. 

Proletären och Kommunistiska Partiet marscherar under röda fanor i öknen. Kanske de genom drömmen om den kommande revolutionen skaffar sig livsmening. Men det har inget med den krassa verkligheten att göra. Dröm är dröm, verklighet verklighet.

Och som Bertolt Brecht visste och präntade ovanför dörren till arbetsrummet: "Die Wahrheit ist immer konkret." Sanningen är konkret. Dväljs inte i utopier, om än vackra och lockande. 

Vi är dem vi är, tidsbundna varelser som lever här och nu, inte från bojorna befriade i framtida lyckoriken.

Glöm folket, Proletären, där gömmer sig ingen subversiv potential. Det nedtryckta folk som underdånigt stretar på för att fixa mat på bordet och någonstans att bo. Skaffa ett annat. 

Bild: Lillefar, revolutionshjälte.

Fotnot: Lyssnar för första gången på många år på Nynningens Majakovskijfärgade platta "För full hals".