Att inte blunda för dödandets groteska ansikte

Danmark har av skäl som kan förefalla obegripliga skickat soldater till Afghanistan. Nå, skäl har förstås anförts, barn och kvinnor skall värnas, det låter lovvärt men är inget annat än svepskäl. Danska unga män har stupat i Afghanistan, ännu fler återvänt traumatiserade.* 

Författaren Carsten Jensen har försökt att få till ett offentligt samtal om Danmarks krigföring i fjärran länder, men det har visat sig omöjligt. Makthavarna vill inte ha detta vansinnesprojekt, för det är vad det är och ingenting annat, placerat under lupp. 

Ingen ordentlig utvärdering av de danska insatserna har gjorts, de borgerliga partierna såväl som S har aktivt förhindrat en sådan. För vem vet vad en utvärdering skulle kunna visa? Vad har insatserna kostat i pengar och mänskligt lidande? 

Vilka resultat kan anföras, och som övertygande skulle motivera att danska soldater placerats på främmande mark?

Jensen, mer insatt än de flesta danskar i de olika krigen** utanför Danmark, har kallats "krigsmotståndare", "odemokratisk", "hatfull", till med "odansk". Allt för att blockera en dialog med honom, etiketter på istället för argument. 

Känns fasonerna igen från närmare håll?

Den som fortsätter att odla den gamla myten om det frihetliga Danmark med högt i tak, till skillnad från det debattsnöpande Sverige, kan nog behöva ta sig en rejäl funderare.

En obehaglig tendens i "modern" krigföring, som också Jensen är inne på, är att privata företag anlitas i allt större utsträckning. Som tidigare genom historien används legosoldater som dödar för pengar, inte i lojalitet mot något fosterland. 

Dessa företag klarar sig från att synas, de kan hävda att de måste skydda sina affärsintressen. På så vis skadar det moderna kriget, med legosoldater inhyrda, demokratin: emedan offentlig insyn inte tillåts. 

Det finns mycket att säga om Jensens angelägna bok Bjälken i mitt öga,** och som jag nämnde igår i min blogg snubblade jag över en surmagad recension i Expressen av densamma. 

Inte präglas den av någon "undergångsromantik" som jag tror det hette i recensionen, snarare av uppriktig och okuvlig vilja att förstå, fram till förståelsens yttersta gräns. Bortom vad som anses moraliskt rätt att tänka om allt dödande: inga skygglappar på, inget tillrättaläggande. 

Ljusår från svenska statsråds maktlösa, fadda utstötningar: "det är inte okej", "det är inte acceptabelt". Hur många gånger har man inte uppgivet skakat på huvudet åt dessa till ingenting ledande utsagor från handfallna politiker, medan dödsskjutandet bara fortsätter?

Jensen blundar inte för krigandets och dödandets ansikte: ett avskalat kranium med tomma ögonhålor, hånflinande mot oss fortfarande levande. Heller inte för slutsatsen som kan dras av USA:s och dess allierades interventioner i Afghanistan, Irak och kanske framförallt Libyen. 

Idel misslyckade insatser. Inte har någon "besegrats", något krig "vunnits" - alla är förlorare. Och världen har blivit mycket osäkrare, terroristerna och våldsdåden kommit oss närmare. Det kanske är det enda bestående resultatet av alla militära insatser. 

Inte har talibanernas stoppats, inte IS, störtandet av Khadaffi kan vi se resultatet av i Sverige: migranterna. 

Jensen diskuterar också masskjutningarna i USA, när dödandet förefaller vara ett mål i sig, och slutar för det mesta i att den som hållit i vapnet tar sig själv av daga: dåd bortom all rimlig förklaring. 

* I USA räknar man med att över 100 000 svårt traumatiserade krigsveteraner har tagit sina liv. 

** Frågan är om inte termen "krig" blir en smula missvisande, det är inte två arméer som ställs mot varandra, det är inte krig i den konventionella meningen. 

*** E-boksproduktion Bonnierförlagen 2021. 

Bild: aftonbladet.se