Folkteatern i Gävleborg, belägen i en ful grå byggnad bakom Gävle Teater med namn som Shakspeare (ingen felstavning enligt de teaterhistoriskt kunniga) och andra på väggen lever farligt. Kulturtanterna som publikt bär teatern är inte odödliga och gruppen fylls inte på.
Teatern förväntas turnera i en lågutbildad region som inte ens med bästa vilja i världen kan sägas bebos av genuina teaterälskare. Jakt, fiske och trav skall det vara inte det som på tiljorna sig utspelar.
Landstingsmedel bekostar teatern, det vill säga skattepengar från hårt beskattade invånare. Liksom sjukvården. Det måste alltid prioriteras, kulorna räcker som bekant inte till för allt.
I ett skarpt läge valde skattebetalarna, om de finge välja, med största sannolikhet det senare, alldenstund sjukvården går på knäna.
Teatern drar växlar på gamla lagrar från när namnkunniga som Sven Wollter och andra stjärnor inom den svenska teaterbranschen anställdes vid den för att skänka glans. Problemet med gamla lagrar är just att de är gamla. Det är som med Brynäs hockeylag.
Häromdagen meddelades att Folkteatern knutit ett gäng externa rådgivare till sig för bättre omvärldsspaning, Sverker Sörlin och andra, knappast kända för sitt stora teaterkunnande, kanske därför värvade. Inte vet jag som bara i likhet med andra är med och betalar.
Teatern söker bli mer samhällstillvänd och tidsenlig, om jag förstått saken rätt. Om ni frågar mig, låter det urtråkigt. Städat och pedagogiskt, kunde vara ett projekt initierat av Skolverket. Vad är det för fel på Shakspeare och grabbarna (och tjejerna)? Alltför otidsenliga?
Gefle Dagblads kulturredaktör Kristian Ekenberg, skonummer 42 till skillnad från föregångaren Björn Widegrens fyrtiofemmor, rapporterade rakt upp och ner om omvärldsspanarna utan att våga irritera teaterledningen. Den goda relationen mellan GD och teatern må förstås vårdas.
Annat var det på legendariske Björn Widegrens tid, han som i en kritisk recension, jag vill minnas av Den stora vreden, retade upp dåvarande, geniförklarade teaterchefen, den ömhudade Per Oskarsson så det stod härliga till.
En brinnande teaterchef, det måste man ändå ge honom, till skillnad från den nuvarande konstnärliga ledaren. Anonym, tillika dotter till den förre. Efternamnet förstås meriterande. It´s a small world.
Om det ändå avslöjats att teatern knutit till sig någon typ Frank Castorf! För att göra teatern mer spännande, provocerande och bullrig. Castorf, en gång på Volksbühne i Östberlin, vet hur slipstenen skall dras. För att locka andra än kulturtanterna, som även finns i Berlin, till teatern.
Jag har sett uppsättningar signerade med hans namn. Oförglömliga. Snacka om teater! Blod, svett och tårar. Man glömmer det aldrig.
Själv går jag aldrig på Folkteatern. Livet för kort. Och riskerar i ett skarpt läge att sälla mig till dem som föredrar sjukvård framför teater, även om jag varken fiskar eller jagar. Gubben behöver ju, med ålderns rätt, mer det senare än det förra, om man säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar