Inte skrattar man väl hos tandläkaren?

Jag kan nästan ta gift på att Göran Persson under sin tid som statsminister, innan han lät sig värvas av ett konsultbolag för att hålla floskelstinna föredrag till skyhöga gager, utlovade en allmän tandvårdsförsäkring, underförstått med låg patientavgift.

Med sin arbetarklassbakgrund i Vingåker var han väl medveten om tändernas roll som klassmarkör. Men inte blev det någon försäkring, till gagn för alla som behöver tandvård men inte har råd. Valfläsk. Vem hade inbillat sig något annat, för övrigt? 

Min salig mor hade knappt hunnit fylla tjugo när löständer sattes in. Hon led av svårt komplex för dessa hela livet, försökte dölja proteserna genom att hålla ena handen för munnen när hon log, glömde sig ofta.

Jag har förbaskat svårt för den där Persson och hans självbelåtna varggrin på foton, han som utan problem har råd med tandvård. 

Och jag har lika svårt för alla dessa politiker oavsett partifärg, alla lika goda kålsupare, som villigt låter sig rekryteras av privata intressen efter suttit av åren i riksdag eller regering. Samtidigt som de behåller den frikostiga inkomstgarantin genom att bilda firma och sätta in densamma på konto. 

Dubbla intäkter. Utan att skämmas gentemot skattebetalarna.

Jag fick Persson på näthinnan när jag pulsade genom ett snöigt Gefle efter besök hos tandkirurg för ett implantat, närmare bestämt två tänder i överkäken. Det kostar, jag lovar! Ujujuj. Och måste betalas med en hårt beskattad pension. 

Löfven lovade i valrörelsen 2018 att den orättfärdiga så kallade pensionärsskatten, pensionärer har ju inget jobbskatteavdrag, skulle tas bort. Han bluffade.

Jag frågade vid ett tillfälle min ordinarie tandläkare: - Vad med dem som inte kan betala, alla fattiga pensionärer, om de nu ens kommer för tandvård? - De kan gå till soc! Säkert. En gammal människa gör inte det. Och vad säger att soc i förekommande fall skulle betala?

Nå, den sista undran kommer aldrig att aktualiseras. Gamla människor resonerar som så, att man skall inte ligga samhället till last. Hellre tandlös än besvära det sociala. 

Nå, trevligt hursomhelst att få slå sig ned i stolen hos en gladlynt tandkirurg, samma förnamn som jag, från Hagfors i Värmland (Monica Zetterlund ortens stora kändis). Aldrig långt till skrattet och skrönorna, som den typiske värmlänning han av födsel och ohejdad vana är: 

- Du vet väl vad man säger om värmlänningar. De ljuger aldrig, de lägger till eller drar ifrån.

För första gången i mitt långa liv har jag skrattat gott och hjärtligt i en tandläkarstol - under behandling. Och sett fram emot nästa besök. "Men som det kan bli", som gumman sa när hon glömde ärtsoppan på spisen.

Att fakturan inte får mig att skratta förtjust är en annan historia. Fin i munnen blir jag hursomhelst, den skicklige specialisten kan sin sak. Jag behöver inte som min mor hålla ena handen för. 

Och i mitt nästa liv blir jag yrkespolitiker. 

Bild: Tandläkarstol från anno dazumal. Bukowskis.