Allhelgonadag

Gråaste novemberdag, grått och bara grått utanför fönstret. Lust stanna kvar i sängen, plocka fram iPaden, fly med hjälp av Doc Martin, Outnumbered eller något annat upplyftande. Nu går vi in i den värsta tiden på året. I bakhuvudet Stig Dagermans förebådande dikt.

Hur snart står popplarna höga och nakna med svärta i strecken. Att dö är helt enkelt att snöga som löv i den muntra bäcken. Igår passerade jag Dagermans grav i Älvkarleby. 1954 förmådde han inte mer, gick ned i garaget och avslutade djupt olycklig sitt liv.

Jag färdades från Norduppland. Österlövsta kyrka, där mina farföräldrar ligger begravda på Sveriges vackrast belägna kyrkogård. Farmor gick bort knappt femtio år gammal efter tio barnsängar. Farfar dog samma vecka som jag föddes. 

Det påstås att han var lång och reslig, från honom ärvde jag nog detta. Farsan kort i rocken. Genetiskt hoppades det över en generation. 

Jag blir tankfullt stående vid gravstenen efter att ha placerat ut ett ljus, de två som vilar under den vet jag nästan alls inget om. Jag är halv upplänning, längtar efter att få veta mer om mina uppländska rötter.

Pappa sökte sig till Verket, utsattes för vidriga initieringsritualer. Upplänningar stod inte högt i kurs hos det trångsynta metallarbetarkollektivet i Sandviken. Kanske betraktade dem som fackligt medvetslösa bonnlurkar som behövde tuktas. 

Men pappa höll ut, träffade mamma på den matservering som hennes mormor drev för ungkarlar och så sa det klick. Eller vad det nu gjorde. Hoppas det var så. Genuin förälskelse och inget annat. Så småningom kom storken med sladdbarnet, undertecknad.

När jag reser genom Norduppland, sveper med blicken över landskapet, tänker jag: här växte pappa upp. Här sprang han som liten grabb. Vem var han? Jag försökte få tag i och skapa mig en bild av honom när jag skrev Inte ska väl Humphrey Bogart gråta. 

Projektet landade i lösryckta skärvor. Gåtan förblir olöst. Father you left me, I never left you. John Lennon i den såriga Mother.

Pappa är borta. Liksom alla andra som föregick mig. Norduppland är tomt, inga andetag i det undanglidande landskapet. Rötterna gömmer sig långt under marken, oåtkomliga. Den bleknande gravstenen blir djupt symbolisk. Snart är bokstävlarna utplånade av väder och vind.