Jävlas så att ingen kommer undan!

 

Jag har för mig att den om bildkonst särdeles ämneskunnige skriftställaren Jan Myrdal uttalade sig om den tyske konstnären George Grosz - målningen Passanten (Fotgängare) ovan från 1926 ur hans hand - dock inte i särskilt positiva ordalag. 

Jag vill minnas att måltavlan var Grosz´ misantropiska människosyn som den enligt Myrdal förmedlas och kommer till uttryck i tyskens konst. Att den inte var Weimarrepublikens berlinare i storstadsvimlet speglande, utan målad med förakt för dem Grosz observerade. 

Grotesk konst, framställande fula människor ur alla samhällsklasser. En äcklad, speciellt över militärer och svartrockar, Grosz tecknade med oblida ögon sin samtid och preusseriets samhälle. Ibland beskylld för att vara nihilist.

Det skall omedelbart tillfogas att jag inte delar Myrdals uppfattning om den Grosz som nazisterna med sin uppfattning om Enartete Kunst drev, liksom många andra, i exil. Med den försiktiga reservationen att jag kan ha övertolkat Myrdal. 

Jag njuter av den hänsynslösa satiren hos Grosz. Liksom hos svenska, satiriska konstnärer som Lasse Hillersberg och Lena Svedberg. Lars Vilks icke att förglömma. 

Som samhällsengagerad, författare avundas jag dem deras förmåga att framkalla omedelbar reaktion, som åskådare kommer man inte undan. 

En samhällskritisk bok behöver man inte öppna, en debattartikel inte läsa. Men bildkonsten slår direkt mot ögon och sinnen. Eller tar sig in via ögonvrån hos åskådaren. Man involveras och blir en medskapare, vare sig man vill eller inte. 

Jag dväljs i ett industritungt, de höga skorstenarnas själen nedsotande landskap präglat av vad som har kallats inlärd hjälplöshet. Jag använder, väl att märka, inte begreppet nedlåtande. Inte heller psykologiserande och individualiserande. Snarare sociologiskt. 

Människor håller tillbaka och nere varandra med avkylande, bromsande uttryck som det går inte eller det är omöjligt. Kanske nuförtiden resignerat: Det är kört. Och därmed är det färdigdiskuterat.

Innan ens en öppen diskussion har förts. Innan argument framförts och granskats, stötts och blötts.

Som under min uppväxt i Sandviken. Så där kan du ju inte hålla på. Fick jag höra. Varför? Det är bara så! End of story.

Hur stör man denna inlärda hjälplöshet? Glöm böcker, likaså tidningsartiklar. Gör som den tyske konstnären Joseph Beuys, spektakulär och extrovert: ut på gatorna med tankepåverkande aktioner, se till så att ingen kommer undan. Provocera. Irritera. Jävlas. 

En gång närde jag idén att någonstans i Gefle begrava fabrikssamhället med kista, präst och allt. Alla inbjudna till begravningen. Det hade varit något, det. Synd vi inte genomförde det.

Men nu dags för en annan, till medvetandepåverkan syftande begravning: av alliansfriheten och freden. Svart klädkod.

PS. Boken nedan den roligaste jag skrivit.