På vår flygtur med lågprisaren (?) Ryanair slet den vänliga personalen hund med servering och uppassning hela tiden. Aldrig varit med om något liknande, rädda om jobbet i otrygga gigekonomitider? Man har ju förvisso hört ett och annat om Ryanair som arbetsköpare.
Fyra timmars flygning ned till Alicante. Munskydd obligatoriskt, tätt som i en sardinburk mellan stolsraderna. Och till råga på allt hamnade jag i samma rad som en glad tjomme som snackade oavbrutet under hela resan. Rena vattenfallet.
Mellan oss ett stackars fruntimmer som han, utan att vara bekant med, redan före take off från Arlanda adresserade. Den i stolen nedklämda och fastspända hade inte en chans att undkomma hans svada.
Jag, placerad längst ut mot gången, kunde inte undgå att överhöra monologen. Det var omöjligt. Munnen gick i ett på honom. Om allt mellan himmel och jord. Högt som lågt, mest det senare.
Samtidigt som han upplyste den stackars medpassageraren om att han led av nedsatt hörsel på det vänster öra som han vände mot henne. Efter cirkus tre timmar sjönk hon utmattad ned i djup sömn, mitt under en av hans tirader. Han malde på, utan att märka något.
Som när en student i Freiburg utmattad svimmade under en föreläsning med den minst sagt snårige filosofen Heidegger. Han läste med entonig röst innantill ur ett manus, utan att lyfta blicken. Märkte ingenting av incidenten. Bara fortsatte sin uppläsning som om inget hänt.
Led gjorde den hörselnedsatte tjommen däremot inte av den diagnos han åsatts, i likhet med många andra i stenkastarlandet: ADHD. Glad i hågen upprepade han det flera gånger. Som om han vunnit ett fint pris.
Tillkännagav stolt med hög röst att sonen påklistrats samma diagnos.
Diagnoskulturen har sedan länge etablerat sig i vårt land. Ingen kommer undan, varken barn, som man till och med stoppar i medicinerar, eller vuxna. Alla dras över samma psykiatriska kam. De vinststinna läkemedelsbolagen torde smälla med champagnekorkarna.
"Härliga tider, strålande tider!" Som Tosse sa.
Någon konstaterade insiktsfullt: "Först diagnosen, sedan någon att placera den på, därefter blåsa på med psykofarmaka." Det börjar inte med att någon är "sjuk", glöm det. Något primärt behov föreligger inte.
När jag växte upp i Sandviken, på det stenkastbefriade 50-talet där man inte ens behövde låsa cykeln, var det diagnosfritt. Inga bokstavskombinationer eller vitrocksetiketter. Däremot kunde man få höra att man var "jollig" (som undertecknad), "händig" eller "konstig".
Och, jodå. Det skickades iväg människor till Bollnäs och Ulleråker, där dårkistor fanns. En släkting till oss tvångsförvarades i decennier på Bullret (Ulleråker). Släpptes ut söndermedicinerad med hängande kinder och öppen mun. Lallande.
"Varför kan inte människor få vara som dom är?" Frågade jag som liten oskyldig pojke, en dag när jag som vanligt satt och funderade på egen kaluv, min mor. "Bara dom är som folk, så." Det lakoniska svaret från henne, kusin med Helga, den på Ulleråker kemiskt misshandlade.
Bild: Facebook
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar