Som om Auschwitz kunde förläggas till Berlin och avtraumatiseras

Jag ser en dokumentär på Netflix om den amerikansk-judiske arkitekten - fast jag är inte så säker på att han vill tituleras så, arkitekt - Peter Eisenman. Mannen bakom minnesmonumentet (bilden) i Berlin över Förintelsen. 

Inte många stenkast från platsen där Bunkern låg. En turistmagnet i Berlin. Även om man som besökare måste stanna ovan jord och läsa på informationsskärmar. För övrigt hölls platsen länge hemlig, myndigheterna fruktade att den kunde förvandlas till en nynazistisk kultplats.

Det var vetskapen om minnesmonumentets upphovsman som föranledde mig att se dokumentären.

Skall jag vara ärlig så tycktes den mig tämligen ointressant. Eisenman (Google vet att han är född 1932) framstod som en tämligen självgod herre om jag må säga så, droppade för de initierade kända namn ur arkitekturhistorien, många hade han varit i personlig kontakt med. 

Men denna name-dropping tillförde inte dokumentären något. Inte mig i alla fall. Det skulle krävts ett inte så litet specialintresse.

Och inte blev det, som jag förväntat mig, mycket sagt om det omdiskuterade, icke minst dess utformning med stenbumlingar påminnande om likkistor, minnesmonumentet. Hur han tänkt, om han brutit tankar och idéer mot varandra hur det skulle utformas. Vad det skulle signalera. 

Förutom att han ville att det skulle vara en plats man kan bege sig dagligdags till, som om Förintelsen (alla skriver inte med stort F) därmed skulle bli lättare att handskas med och förhålla sig till? Orden normalisering och banalisering knackar på. Men jag släpper inte in dem. 

Jag vet inte. Men det lät nästan, när jag lyssnade på Eisenman, som om avsikten var att skapa en utflyktsplats vilken som helst för trevliga picnics.

Han författaren Martin Walser som var ytterst kritisk - förvisso en av många - till monumentet. I sitt tacktal, när han mottog de tyska bokhandlarnas fredspris, varnade Walser för en instrumentalisering av Auschwitz. 

Att lägret används för olika, mer eller mindre skamlösa syften. Instrumentaliseringen bleknar lägret, fasan relativiseras, förminskas. Men just den delen av talet citerade inte Eisenman.

Jag har skrivit att Israel behöver Auschwitz för statens legitimitet. http://www.fria.nu/artikel/96769) Staten vilar på underhållandet av en kollektiv skuld som aldrig må tillåtas vara reglerad. Mitt resonemang upprörde mer än en läsare. 

Och jag minns Helmut Kohl som irriterade med sin undran om vilken skuld som måste påläggas alla tyskar födda efter Tredje Riket.

Kanske det bästa som sagts om Auschwitz, utan att instrumentalisera, hämtar vi från fången Primo Levi. Efter att lägret befriats av Röda Armén, står han utanför det, lyssnar ut mot världens tystnad, konstaterar: Allt bara fortsätter som förut. Som inget hänt.

Det får inte hända igen. Som det ibland formuleras. Vem tror längre på en sådan förhoppning? Skulle vi ha lärt oss någonting av historien? Tillåt mig, i likhet med den tyske filosofen Hegel, tvivla.

Bild: sverigesradio.se