DDR då - Löfvenland nu?

Efter krigsslutet 1945 valde inte människorna i östra Tyskland att plötsligt bli realsocialister med knuten näve mot skyn. De tvångsanslöts till det realsocialistiska, stalinistiskt färgade systemet. En för många miljoner olycklig konsekvens av Röda Arméns framryckning våren 1945 och efterföljande sovjetisk ockupation. 

Landet dränerades genom det ekonomin påfrestande krigsskadestånd som utkrävdes från Kamrat Sovjet. DDR kom därmed aldrig riktigt på fötter. 

Durs Grünbein är kanske den mest intressanta samtida tyska författaren. Han föddes 1962 och växte upp i Dresden i den ryska zonen. Det Dresden som engelsmännen, när kriget i praktiken redan var vunnet, bombade sönder och samman. Totalt onödigt. Och grymt. Omänskligt. 

En krigsförbrytelse som aldrig ledde till någon rannsakning typ Nürnberg. Segraren skriver historia som bekant. Filologen Victor Klemperer upplevde bombangreppet på plats och har skrivit om det. Kurt Vonneguts Slakthus 5 icke att förglömma. 

I Åren på Zoo (Ersatz, skicklig översättning av Ulrika Wallenström) skildrar Grünbein med lätt vemod, men retroaktivt lycksalig blick, sin svunna barndoms Dresden. Drömmen att flytta västerut som fanns hos hans föräldrar bleknade efter den absurda Murens uppförande 1961 och skärpt gränsbevakning. 

"Republikflyktingarna" sköts i ryggen. Exekutörerna som riktade vapen mot sina egna landsmän hyllades av statsledningen. Dekorerades.

Pojken Durs lever ett på det stora hela bekymmersfritt, om än prylmagert i jämförelse med väst, liv i den stad som en gång kallades Tysklands Florens. Tillsammans med sina kompisar ägnas tiden efter skolan åt äventyr och strövtåg. En värld väntar på att upptäckas. 

En känsla av sorglöshetens Huckleberry Finn och Tom Sawyer genomsyrar Durs berättelse om barndomen i Dresden. Ett par gånger gör döden sig skrämmande påmind när kamrater tages. Men skuggorna viker snabbt undan. 

De ryska soldaterna utgör ett markant inslag i Dresden. Befolkningen stöter dagligen samman med dem på gatorna. Men hälsar inte på dem. Umgås inte med dem. Osynliggör dem. Någon enstaka gång skämmer en berusad rysk soldat ut sig. Omedelbart ber ledningen om ursäkt, gärna med en överdådig blomsterbukett till den invånare som utsatts. 

Annars råder vapenvila mellan östtyskarna och ockupanterna. 

Plötsligt slår det mig. I det västra Berlin påminns man ständigt om nazismen och Förintelsen. von Stauffenberg och andra som reste sig mot tyrannen hedras. Knallar man runt i Östberlin möter man inga minnestavlor över dissidenter i DDR. Inte ens vid porten till det hus där Wolf Biermann bodde. Ett fallfärdig ruckel jag spanar in varje gång jag befinner mig i Östberlin.

Min teori är att ossisarna önskar osynliggöra dissidenterna, som man gjorde med ockupanterna, för att inte väcka det slumrande dåliga samvete som undfallenhet alstrar. Lydnad befrämjar inte mental hälsa och sinnesro. Befolkningen hölls i schack, samma befolkning höll sig själv i schack. Inte minst genom Stasis så kallade Inofficiella medarbetare.

DDR:arna applicerade den realsocialistiska masken och smilade med. Viftade med röda fanor. Marscherade i 1 maj-tåg. Använde den rätta retoriken. Fejkade. Och över en natt 1989 var allt borta. Som om ett stort hål öppnat sig och slukat den från början dödsdömda staten. 

Inget man vill bli påmind om, hur man i decennier spelade övertygade realsocialister och förlängde skådespelet.  Alltmedan några modiga stack ut och straffades. Biermann. Bahro. Fuchs. Bohley. För att bara nämna en handfull. 

Ett folk i bojor - i det godas namn. Maskhållning och lydnad. DDR då - Löfvenland nu? 

Grünbein tar oss med på en klargörande resa till ett förflutet som kanske inte är så förflutet som vi inbillar oss.