Julhelgen 2018 såg jag i SVT Play Roy Anderssons film Härlig är jorden. Tilltalades av formen, korta tablåer. Med ett sammanbindande tema, ett storslaget sådant: livet. Inledningsvis och makabert nog en tablå med människor som förs bort instängda i en övertäckt lastbil för att gasas ihjäl. Och därmed berövas livet.
En skrividé vaknade med ens. Ett kreativt stelnat tillstånd som jag befunnit mig i några månader bröts.
2018 gavs Döden 31 sortier ut. Konstnären Erling Öhrnells och min femte gemensamma bok. En avskalad och rak text. Efter boken smög sig tomhet på och belägrade mitt sinne. En belägring jag inte förmådde bryta. Vad skriva om efter döden, den sista punkten som sätts? Hade jag måhända begått min sista bok?
Men så ser jag Roy Anderssons film. Som vanligt är han originell som ingen annan, anlägger helt egna, halsbrytande perspektiv. En nyskapande filmkonstnär. Särdeles estetiskt medveten - i hans estetik innesluts etik. Och medveten om filmmediets särart, att berätta med bilder.
Jag kan på rak arm bara komma på en like vad avser detta och med samma skicklighet i hantverket - Peter Greenaway. Höll på att glömma den störste på svensk botten: Bo Widerberg.
Jag glider ned i min slitna gröna fåtölj med datorn i knäet och börjar skriva. Utgångspunkt samma storslagna tema som Andersson: livet. Det går långsamt. Det får inte bli någon feel good-text. Inga allmänna deviser. Inte förnumstigt eller klokt.
Jag kan bara skriva om mitt eget liv. Om den livsbejakande hållning jag varje morgon försöker uppmuntra, den livskänsla som måste försvaras och vårdas. När livet är som bäst, för att ändå, trots ordern till mig själv, låta förnumstig. Sartre teoretiserade anspråksfullt och förpliktigande om livsprojektet, att våga kasta sig ut i existensen. Jag vill skriva om livet som vardaglig praktik, med betoning på vardaglig.
Men det vill sig inte riktigt. Jag får inte till orden, känner mig missbelåten. Det är intressant nog som om det är lättare att skriva om döden än om livet. Lättare fånga solnedgång än uppgång. Mörket äger sitt språk, ljuset famlar efter sitt.
Snart beger jag mig till Sydafrika, till det sjudande och mångfacetterade Durban invid Indiska Oceanen. Ett land där liv och död är sammanflätade, döden aldrig långt borta och det alstrar livskraft. Inte som här. Där dödsförnekandet i spåren åtföljs av livsfientlighet. Utan död inget liv.
Texten knackar på och väntar alltmer otåligt på att få växa. Den reser med till Afrika. Arbetsnamnet är Entréer. Inte sortier som i boken om döden, utan entréer. Till det enda liv vi har. Ett första och sista verb att fylla med innehåll: leva.
I vardagsrumsfönstret porträttsamlingen med avlidna släktingar och vänner, budskapet från tysta ansikten: Lev!
Bild: Soluppgång över vulkanen Haleakala på Hawaii.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar