Äta sova dö (2012) var Gabriela Pichlers debutfilm. Hyllad, tilldelad priser. Realistisk och rak, perspektivet konsekvent underifrån - den förtryckta invandrardominerade underklassens. Häromkvällen såg jag hennes andra film, Amatörer, på C More.
Svårt till en början att komma in i den splittrade, till synes osammanhängande, filmen. Svårt få grepp om vad den ville. Det kändes som att kastas hit och dit. Skakig kamera, Dogma-feeling. Mobiltelefonsfotografering. Låg budget. Improvisationer. Och som i debutfilmen: amatörskådespelare.
Svårt till en början att komma in i den splittrade, till synes osammanhängande, filmen. Svårt få grepp om vad den ville. Det kändes som att kastas hit och dit. Skakig kamera, Dogma-feeling. Mobiltelefonsfotografering. Låg budget. Improvisationer. Och som i debutfilmen: amatörskådespelare.
Svensk landsbygd på sidan om Europavägarna. Nedlagda fabriker. Arbetslöshet - alternativt okvalificerade, dåligt betalda jobb. Migranter som förpassats till en liten, gudsförgäten håla. Förlorarnas verklighet. De avhängdas. I medieskugga.
Jag är på väg att stänga av och söka något annat, alltmer otålig. Men så tar det sig. Huvudfrågan sätter sig: hur ge en bild av dagens Sverige? Det torde ju bli en splittrad bild av ett land som förlorat sin homogenitet och sammanhållning.
Ett annat Sverige än det jag växte upp i. Där jag kände mig hemma och trygg. Ett Sverige som är mig främmande, stöter bort och skrämmer mig. Jag mår inte bra i det. Något väsentligt har gått förlorat. Detta är inte mitt land.
En gammal kvinna på ett vårdhem som talar tamil. Vilket ingen i personalen med västgötadialekt förstås gör. Man frågar sig hur hon i hela friden hamnade i Sverige. Invandrare som hackar sig fram på dålig svenska. Rädda att förlora sina städjobb om de inte håller tyst och bara knegar på. Arbetsgivarens dröm. Lydiga underställda som håller käften.
Invandrartonåringar som inte respekterar svensk lag och tradition utan beter sig oförskämt och illa. Maktlösa, svaga kommunalpolitiker som tafatt på gränsen till det löjeväckande försöker locka arbetsgivare att etablera sig i Lofors - Hofors skrev jag nästan i hastigheten - som orten heter i filmen.
Filmen ger säkert mer än att tugga i sig vetenskapliga rapporter eller offentliga utredningar om det samtida, blågula läget. Lofors öde är många orters. Orter på dekis. Framtidslösa.
Ingen hoppingivande eller ljus bild Pichler med invandrarglasögonen på förmedlar. Även om det finns tendenser till nyansering och sprickor. Nästan helt fri från politisk korrekthet. Jag vet inte vad som skall till för att ändra detta besvärliga samtidsläge. Det känns kört. Hur blev det så här? Vem ville det?
Flera invandrare i filmen är mycket tjocka, en på gränsen till det monstruösa. Deformerade. Inte Wahlgrens värld om man säger så. Fnitter och lösögonfransar. Plastikkirurgi.
Jag kan inte låta bli att undra vad Pichler vill med sin casting. Om det nu inte görs omedvetet från regissörens sida - fulhetens seger. Att alla skall få finnas? Typ Per Johanssons utvecklingsstörda i Hudiksvall. (Av vilka det dock krävs att de underhåller oss normala, är snälla och duktiga.) Eller att till Sverige kommer de defekta? Här är de välkomna. Glöm de perfektas samhälle.
Filmen stör sinnets ro. Kanske är det bra.
Hej, tack för att du uppmärksammar denna film och problematiserar filmens budskap.
SvaraRaderaHåller med om att det inte var en enkel film. Men på många sätt väldigt träffsäker. Kommunpolitik och kommunala tjänstemän fångas väl i denna halvdokumentär. Vanliga människor likaså.
Jag tycker det är intressant att fundera på vad som inte finns med i filmen och vad det är som gör att den känns verklig och nära för oss som bor i den lilla landsbygdskommunen? Är det frånvaron av ondskan personiferad? Eller att inget är svart eller vitt? Den totala frånvaron av hollywood-klicheer. Det är befriande. Däremot finns det gott om frustration i filmen, som tar sig olika uttryck. Men ingen ondska, ingen kamp mellan gott och ont - bara människor som försöker navigera sig fram i livet.
Globaliseringens olika lokala uttryck förmedlas träffsäkert i filmen.
I en scen filmar några ungdomar det häftigaste dom kommer på, och försöker efterlika gängvåldet i nån förort långt borta. En man i snabbköpskön ger uttryck för sin frustration på ett annat sätt, där han trots sin storlek och styrka känner sig som "den lille mannen".
Kommuntjänstemannen visar också tydligt den frustration han känner över att han aldrig lärde sig sitt modersmål och därför inte längre kan prata med sin mor, som glömt svenska språket på äldre dar.
Eller den frustration som modern till en av ungdomarna känner när hon är rädd för att förlora sitt jobb, på grund av ungdomarnas filmande.
Intressant fundering i slutet på ditt inlägg. Glöm de perfektas samhälle, ja det är nog något Pichler vill förmedla. Det perfekta finnes ej, inget är heller så svart eller vitt som så ofta görs gällande: om du inte är med oss så är du emot oss.
Det viktigaste budskapet är kanske ändå det om hur våra beslutsfattare så lätt lägger sig platt för globaliseringens välsignelser, hur storföretagen spelar ut länder, regioner och kommuner mot varandra för att vinna alla möjliga fördelar. Men sedan kan vi aldrig vara säkra på om vi nånsin får något tillbaka.
Mycket sevärd film. Jag håller med om att den stör sinnets ro. Och jag gillar det.
Tack för den reflektionsrika, fylliga och mycket relevanta kommentaren! Du nämner viktiga scener som förtjänar att accentueras. Somliga är nog rena nyckelscenerna. Ja - globaliseringens förlorare möter vi i denna film. Och maktlösa politiker. Som om ett stort hjul rullade över oss. Jag ser inga motkrafter, inget motstånd. Pichler förefaller vara vår kanske mest angelägna, samtida regissör. Glad för din kommentar!
RaderaTack Lasse för detta, och tack för alla tankar och analyser du bjuder på i övrigt. /Pedro
SvaraRaderaTack för det, Pedro.
RaderaJo, just det jag skulle ju kommentera det med frånvaron av motkrafter och motstånd. Har funderat mycket på det och är glad att du nämner det. Vad beror frånvaron på? Säger Pichler nåt om det i filmen? Ja, kanske? I en värld där allt är svart eller vitt, gott eller ont så är det lätt att ta ställning och göra motstånd. Men i en komplex värld där det är näst intill omöjligt att säga var makten finns - och var den inte finns - är det svårt att veta vad man ska göra motstånd mot, vart man ska rikta sitt motstånd och hur man ska mobilisera motstånd. De två tjejerna blev osäkra och slittrade ifråga om de skulle färdigställa sin film eller ej. Den splittringen ser vi runt omkring oss idag, och den finns kanske i varje människa. Men nånstans erbjuder filmen en utväg, ett lyckligt slut i nån mening, en liten "kupp" som i slutändan bidrog mer till lilla Lofors än vad Superbilly gjorde...
SvaraRaderaDu har nog poängen just där: mot VEM skall man göra motstånd? Makten kan tyckas osynlig. Man når den inte, den saknar ansikte. Från mitt köksfönster ser jag Gevalia. En gång i tiden familjeägt. Därefter bytt ägare flera gånger. Kan inte på rak arm säga vem som äger fabriken just nu. Ägaren långt borta i alla fall. Med ett penndrag kan fabriken vara borta.
Radera