Efter första slaget måste du gå!

Det är nästan så att jag nu, morgonen efter när den stannat kvar som en mörk klump i sinnet, ångrar att jag såg den. Lämnad med stor beklämning, Och ilska. Hur kunde det få fortgå? Varför ingrep ingen? Skyddades förövaren av sitt kändisskap? Var man rädd för honom?

När Josefin Nilsson 2016 dog hade jag ingen aning om hennes tragiska livshistoria. Jag tyckte bara att det var så sorgligt att hon gick bort så ung. Den begåvade med en röst som ingen annan. Hon menade det hon sjöng, som någon säger om henne. 

I dokumentären Josefin Nilsson: Älska mig för den jag är i SVT är det storasystern Marie som avslöjar en fruktansvärd historia. Om en man som Josa, som hon kallades, stormförälskade sig i. Och svårt misshandlade henne. Slog henne sönder och samman. Bokstavligt talat. Demolerade henne. 

När hon dör har hon genomgått flera operationer för att försöka lindra skadorna. Bland annat har ryggen stelopererats. Och hon tvingas intaga morfin och smärtstillande. På de sista bilderna är hon uppsvullen av kortison och har tappat mycket hår. 

När jag ser dokumentären undrar jag snart vem han är detta monster, han namnges inte. Det nämns i dokumentären att plågoanden fanns i närheten samtidigt som Josefine gjorde filmen Adam och Eva. Genom att utgå ifrån året när filmen hade premiär och se efter vilken man som då enligt nätet fanns i hennes närhet kan man bestämma att mannen är en känd Dramatenskådespelare. 

Som även haft ett förhållande med Lena Ohlin. Och som tydligen i ett Sommar-program namngav honom. Avslöjade att han misshandlat henne - även henne. Liksom han misshandlat kolleger som Johannes Brost och offentligt berättade om det. Förnekar allt, förstås. Slår ifrån sig. Det hör till sjukdomsbilden. 

Varför ingrep inte andra män som fanns i Josefin Nilssons bekantskapskrets, eller som hon konstnärligt samarbetade med? Hannes Holm. Benny Andersson. Kjellman. Körberg. Rädda skitar? Skyddades monstret av sitt kändisskap? Primitivt tänker man utan att kunna låta bli: varför gjorde de inte slarvsylta av honom?

Han fick en villkorlig dom, men inte mer i hovrätten efter att en domen i lägre instans överklagats. Han borde låsts in. En fara för andras liv. Det borde räckt för ett vårdintyg. 

Mannen som innerst inne är en rädd, liten pojke som besinningslöst slår och slår. Och vräker de fulaste ord över kvinnan (den övermäktiga modern?) han misshandlar. Tar ifrån henne självkänslan. Den självkänsla han själv aldrig kan ha haft. Vilket naturligtvis inte försvarar hans agerande. 

Att ta del av Josefins egen skildring av helvetet med monstret, som man får i dokumentären, är så rysligt att man blir mycket illa berörd. Klockan kan inte vridas tillbaka. Hon är död, hennes aska spridd i havet utanför Gotland. Alla som kände henne bär på en livslång sorg. Systern förkrossad. 

Efter första slaget skall kvinnan omedelbart gå, som man brukar säga. Förlåt inte. Lyssna inte på ursäktande ord. Låt dig inte luras att stanna kvar hos misshandlaren. Gå. Lätt att säga.