Det intressanta frågan borde ju knappast vara varför män slår kvinnor. Om detta finns olika teorier. De riskerar, även om det inte är syftet med dem, att rättfärdiga och reducera problematiken till enbart en psykologisk fråga. Eller en fråga om "patriarkatet" - alla män är djur eller talibaner. Det riktigt allvarliga i brottet döljs eller vrids om.
Den enda, för att inte säga avgörande frågan måste väl rimligtvis vara: varför går inte kvinnan? Varför stannar hon kvar hos plågaren?
Och: vad med omgivningen, varför agerar den inte när den vet? Varför tittar vi bort? På olika vägar avfärdar vi och förnekar. Vi vanlisar som inte återfinns inom #metoo.
I Gävle där jag bor har ryktet som kvinnomisshandlare florerat runt två män i min bekantskapskrets. Båda med anknytning till Svenska kyrkan. Sympatiska och verserade. När jag första gången hörde talas om dessa män som kvinnomisshandlare avvisade jag det spontant. Ja, inte vad gäller den ene. Med ett lömigt, opålitligt leende. Jag vet, jag är fördomsfull och går på utseende.
Han är död sedan flera år.
Den andre en fritänkare och intellektuellt lagd präst som bjöd in mig att gästpredika i sin kyrka. Hade med sin odogmatiska hållning det svårt med en konservativ församling, ett förstockat kyrkoråd. Att han skulle slå sin hustru? Så svårt att tro det för mig.
Det är som om vissa män per definition bara inte kan vara kvinnomisshandlare. Enklast förstås att inbilla sig det. Då kan man fortsätta att vara en passiv, icke-ingripande människa. Lugnast så, för en själv.
Efter lördagskvällens ljusmanifestation till Josefin Nilssons minne publicerade Dramaten ett uttalande. Såsom varande Örjan Rambergs arbetsgivare. Ett floskulöst och generellt uttalande där man tar avstånd från handlingar sådana som sadisten ägnat sig åt men där man samtidigt säger att man inte offentligt kommenterar enskilda medarbetare.
Jojo. Snaran dras åt alltmer. Dokumentärfilmen om Josefin Nilsson tar sig även in på Kungliga Dramaten och de kulturfina salongerna.
Hur kunde han få hållas, denne Ramberg? Om vi nu stannar innanför Dramatens väggar och hans beteende mot arbetskamrater. Känsligt att ta tag i för en arbetsgivare? Typ konflikter mellan medarbetare. Eller supande sådana. Svenska chäfer är ju konflikträdda. Och därför också av den anledningen usla som ledare. Undantagen är få.
Kanske var man också rädd att få på käften. Örjan Ramberg är ju ingen liten knodd utan en storvuxen fan. Förmodligen skräckinjagande när han blir svart i ögonen.
Men nu vet vi: han kunde ha dräpt Josefin Nilsson snabbare än han gjorde. Det han gjorde borde han ha låsts in för - länge. Men det skedde inte.
Och så offrades ännu en kvinna, Meningslöst. Onödigt. Så förbaskat sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar