Jag trodde det var slut mellan mig och Hans

"Hans, tack för tjugo år av liv!" Skrev jag på det lilla kortet som jag satte på rödvinsflaskan från Stellenbosch. En ort fem mil öster om Kapstaden och som jag vet att Hans besökt. Belägen mitt i ett högkvalitativt vindistrikt. Jag har själv varit där. 

Hans heter Hagberg i efternamn, onkolog och en våra främsta experter på lymfom. I tjugo år har vi haft kontakt. Efter att mina tumörer upptäckts och Akademiska tagit hand om behandlingen. Subtypen, mantelcellslymfom, var sällsynt och nya metoder, hittills obeprövade, måste ges en chans. Utgången minst sagt oviss.

Jag tillhörde en grupp försökskaniner. Prognosen mörk, nästan becksvart. Men jag lever fortfarande. Till skillnad från andra i samma patientkategori.   

Min och Hans kontakt har tunnats ut. Vi har under de senaste åren träffats en gång per år. Samtalat inte bara om mitt hälsotillstånd utan även andra saker. En vänskap har vuxit fram. 

Vid Akademiska Sjukhuset, Ackis i folkmun, är Hans verksam. Och där jag en sommar jobbade som kulvertneger, nästan längst ned i sjukhushierarkin. Vaktmästare i grå byxor, grå skjorta, blå slips och vit, kort rock. En enorm sammanhållning rådde bland oss i sjukhusets underjord där vi hittade som i vår egen ficka. 

En chef som i alla lägen försvarade oss. Till skillnad från de andra gökar jag plågades av under mitt yrkesverksamma liv. Utseendemässigt en kopia av Sigge Fürst - som de yngre förmågorna förstås aldrig hört talas om. 

Jag trodde det var sista gången vi skulle ses, Hans och jag, denna bistra fredagsförmiddag i mars med snöblandat regn. Nu blev det inte så. Envis hög feber medför nya provtagningar och fortsatt kontakt. Så tjugoårsfirandet kom av sig. 

Livsdagarna är räknade. Vi får aldrig veta hur många de är. Mina dagar, efter sjukdomsupptäckten, kändes som att de plötsligt var räknade. Men så blev det inte. Grabben från Sandviken visade sig vara en seg en. Stod pall för en mycket tuff behandling med ofrånkomliga, bestående biverkningar.

Lärdomar? Ödmjukhet. Inte ta något för givet, allt kan snabbt ändras. En dag i taget. Försöka leva avslappnat. Leva för det som är viktigt. 

Så där som alla borde leva. Utan att först behöva drabbas av en livshotande sjukdom. 

Den schweiziske läkaren Peter Noll, själv dödssjuk, skrev en mycket bra bok om detta: Den utmätta tiden. Läs om du inte redan gjort det.