Det förflutnas initialer på en kökshandduk

G E omsorgsfullt och prydligt broderat i gröna bokstävlar på handduken. Förspilld kvinnokraft, morrade vilsna feminister på 60-talet, fientliga mot hemtrevnad. Handduken ligger vikt i brödburken av plåt i köket. Lägger jag in bröd där, glömmer jag bums bort det. Och det hinner mögla innan jag av en slump upptäcker det.

Jag är osäker på vem initialerna G E betecknar. Gösta Ekstrand eller Greta Ekstrand. Ingen kan jag fråga. Kanske det värsta med att förlora alla dem som gick före. Det återstår ingen att fråga. Och det är som om frågorna växer i antal och blir alltmer pockande ju längre jag lever. Och ju längre det blir till de gravtysta föregångarna.

Det förflutna lämnar initialer, svårutplånliga fotspår. Samtidigt kvarstannande frågor. Det förflutna sätter aldrig punkt för sig självt.

Ninni heter en vän till mig. Hyvens på att klippa och redigera film. Kreativ som få. Samarbetat med Mark Levengood och andra på SVT. 

Ninni umgicks med en idé om att fördjupa sig i ett fotografi med några av hennes släktingar på, göra en dokumentärfilm. Fotot hade råkat hamna under hennes blick och omedelbart fängslat henne.

Alla ser glada och lyckliga ut på fotot. Men Ninni hade på omvägar inhämtat att bakom leendena lurade sorg och tragedier. Ett par gick skilda vägar efter ett mångårigt, sönderslitande förhållande. Skilsmässan var på gång när fotot togs. 

Någon tog sitt liv utan att lämna avskedsbrev eller förklaring. Ytterligare någon sjönk till botten i flaskan. Var på god väg när han förevigades framför kameran.  

Tjocka släkten var minsann ingen munter sådan. En upprätthållen fasad som vid närmare betraktelse krackelerade.

Vad ville hon? Visa på tillvarons dialektiska mönster, att under den soliga ytan lurar alltid mörker? Vi ler och gör oss till. Poserar och håller masken. Men är djupt olyckliga. 

Att sanningen bör stanna i betraktarens ögon? Låta det förbli därvid. Rot int´ mer i det där, som de säger i Pistvakt.

Jag vet inte om hon någonsin fullföljde sin idé.

Plötsligt på näthinnan Per Gunnars Evanders tv-film Resan till Främlingshem som gestaltar en bussolycka där alla passagerare omkommer. Som döda är vi alla lika. Jämlika. Tysta. Delar kollektiv tystnad. Svarar inte på eventuella frågor från någon nyfiken efterlevande.

Evander porträtterar ömsint var och en av passagerarna, individualiserar dem, skänker dem ett subjektivt öde.

Jag betraktar kökshanduken ännu en gång. Stänger sedan försiktigt brödburken om den.