Omslagsbilden ovan har jag länge suttit och betraktat. Som om kvinnan mötte min blick, undrade över vad jag egentligen vill. Jag läser in något spefullt, lite ironiskt i minen. Något undanglidande och distanserat. Skeptiskt. Världen är genomskådad. Försök inte lura mig. Jag är en solitär. En kvinna med integritet.
Jag kan inte minnas att jag någonsin läst en så starkt och villkorslöst berörande bok som denna som den norske författaren Jan Erik Vold sammanställt av Ruth Maiers efterlämnade dagböcker. Den slår allt. Jag bara älskar denna Ruth Maier. Men hon är borta. Mördad. Dagböckerna hennes testamente. Acceptera mig som jag är eller lämna mig i fred!
Ett exceptionellt viktigt dokument som vittnar om att de nazistiska bödlarna mördade den i den mest genuina meningen levande människor. Äkta människor. Mördarna som gapade: - En riktig tysk är ingen intellektuell. Och brände böcker.
Ruth föddes 1920 i Wien i en bildad medelklassfamilj med böcker på väggarna. Brådmogen. Allteftersom en typisk centraleuropeisk, fri intellektuell. Ingen anställning - inga bojor. Sekulariserad judinna. Socialist som läser Trotskij och Marx. Tveksamhet inför sionismen.
Anschluss tvingar Ruth, hennes syster och mor att emigrera från Österrike och det liv Ruth älskar där, fadern död i rosfeber. Modern och systern till England. Ruth till Norge.
Dagböckerna berättar levandegörande om en till sinnet vidöppen, läsande och reflekterande ung kvinna. Också om skidturer och längtan efter män. För det mesta känner hon sig existentiellt ensam, en kort tid tillbringas på Ullevåls sinnessjukhus i Oslo. Intellektuellt flera huvuden högre än norrmännen. De tråkar alltmer ut henne. Såsom högt begåvade plägar tråkas ut av umgänget med medelmåttor.
Osökt minns jag min framlidne vän Joakim Stenshäll, den utomordenligt begåvade teaterkonstnären. En Ruths själslige broder. Lika öppen och vetgirig. Helt i avsaknad av blockeringar och fördomar. Sekulariserad jude. Men trevande sökande judisk gemenskap i en värld där judar hatas. Och judar måste hålla ihop.
9 april 1940 invaderar tyskarna Norge. Ruth åhör förtjust munhuggeri på gatorna mellan tyska, hjärntvättade soldater och upprörda norrmän. Hon läser om motstånd och efterföljande avrättningar. Hon är stolt över att norrmännen inte bara viker ned sig för ockupanterna. Som danskarna.
Men där finns förstås också Quisling och Terboven. Landsförrädarna. Som tvingar Ruth fylla i ett formulär där hon bekräftar att hon är judinna. Nedräkningen har börjat. Anar hon det?
26 november 1942 är Ruth inhyst på ett härbärge för kvinnor i Oslo. I gryningen arresteras hon och förs ned till en taxibil som den norska polisen rekvirerat. Vittnen uppger senare att hon är lugn och samlad. Till skillnad från två kvinnor i baksätet som gråter uppgivet.
Taxin tar dem till skeppet Donau i Oslo hamn. Om eftermiddagen seglar hon. Destination Stettin. I smyg tagna foton av det i dimman utseglande skeppet får mig att tänka spökskepp. Från Stettin till Auschwitz i godsvagnar.
532 norska judar ombord på båten. Från arbetsläger till båt: NSB, norska motsvarigheten till SJ, ställde godsvagnar till förfogande. Ett svart, nedtystat kapitel. Av de 532 ombord på Donau var 188 kvinnor, 42 barn, 116 arbetsoförmögna män. 346 sammantaget. De avrättas omedelbart efter ankomsten till dödslägret. Ruth mördas 1 december 1942. Inga individuella dödsattester. Ruth bara "försvinner". I Wien hennes namn på föräldrarnas gravsten.
770 norska judar totalt deporterades under kriget. 24 överlevde.
Det känns så fruktansvärt sorgligt att i dagboken läsa om när hon Inser att hon inte kan få asyl i USA förrän kriget tar slut. Ingen möjlighet heller under kriget att ansluta sig till systern och modern i England. Breven når inte fram. Hon är inlåst i Norge.
Läsaren vet vad som väntar henne runt hörnet. Den väntande slutstationen Auschwitz på polska landsbygden träder fram i förgrunden. Jag måste lägga bort boken en stund och samla kraft läsa vidare.
På inget ställe förutser Ruth i dagboken vad som skall hända. Kanske förtränger hon alla onda aningar. Hon är ju inte blind, hon följer noga händelseutvecklingen i Norge. Upptrappningen. Judeförföljelserna. De små, fega krypens vardagsangrepp.
Sista orden från Ruth i ett utsmugglat brev från M/S Donau: "Jag tror att det är lika bra att det blivit så här. Varför ska vi inte lida när det finns så mycket lidande?" Efter det tyst. Bitande tyst som i graven.
Dessa satans mördare! Satans förbannade mördare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar