Fyllbulten som konstnärssjäl?

Jag läser av en händelse en intervju från långt tillbaka med Marguerite Duras (1914 - 1996). Hennes korthuggna, mycket säkra stil leder osökt, passar jag på att inskjuta, associationen till den isländska sagan. Så förbaskat svårt att skriva så. Jag önskar att jag kunde tillägna mig det effektiva skrivsättet. I samma stilistiska klass Simenon, Chandler och Hemingway.

Hon vittnar i intervjun om den stora tomheten hon upplever under en uppläsningsturné. Helst av allt, säger hon, skulle hon snabbt vilja återvända till hotellrummet i sällskap med en stadig flaska whisky.

Konstnärssjälar talade man förr om. Kanske med lite av skräckblandad förtjusning. En speciell sorts människor. Inte som vi andra. Vi vanliga. Fyrkantiga och tråkiga. Han är så känslig. En riktig konstnärssjäl. Det skulle ursäkta dykandet ned i flaskan. Och att leva på ett sätt som inte skonar de närmaste eller andra. 

Av konstnärer kan man icke begära det man gör av tråkmånsarna. De förra är existensens aristokrater, följer andra spelregler.

Fyllbulten gömmer sig bakom konstnärssjälen? I min bok om den störste danske målaren någonsin, Søren Krøyer, vände jag mig mot den gängse bilden av honom som en sorglös, nåja, festprisse. Den tjatiga bilden av Skagenmålarna som lever livet som en fest. Ibland får till en tavla. 

Ancker och det muntra gänget hänger på mytomspunna Brøndums mitt i Skagen. Skålar och skrålar under den soliga, eviga frokost Krøyer gestaltade. 

En turistindustrin gynnande bild som samma industri girigt håller fast vid och systematiskt reproducerar. Lockar besökare till Skagen - och Brøndums: Tänk att de satt här. Man kan nästan känna deras närvaro. Skål, Putte!

Jag beskrev Søren som en hårt arbetande, en mycket hårt arbetande och i skapandet disciplinerad människa. Som alla seriösa konstnärer. När förre kulturredaktören Björn Widegren på GD recenserade boken, hängde han upp sig på just det. Konstnär blir man väl just för att få leva det bohemiska livet, i stället för det småborgerliga?! Slippa tider och rutiner. Knegandet och monotin.

Han lät nästan hånfull i tonen, som om jag trampat på en öm tå eller berövat honom något. En mycket romantiserande konstnärsuppfattning för att komma från en seriös kulturredaktör. Nå, han var väl ingen konstkritiker av det större formatet, om sanningen skall fram. Hans framlidna kollega Sanna Wikström stod för den kunniga konstkritiken på morgonavisen.

Drömmen fanns, jag kan inte förstå det annorlunda, hos Widegren om att leva det icke inrutade livet, det konstnärliga som skulle legitimera törst och vardagspimplande. Men det förblev bara en dröm. Dag ut och dag in traskade han pliktskyldigt och lojalt till tidningshuset för att producera en kultursida. 

Jag kommer att tänka på Pentti Saarikoski som inte kunde skriva om han inte hade sprit i kroppen. Men han gjorde inget större väsen av det. Han romantiserade inte. Han var fullblodsalkoholist. Men också en av de största europeiska, modernistiska poeterna. Det är så jag minns honom. 

En genial fyllbult. Men det var inte spriten som gjorde honom genial. Den endast förkortade hans liv.