Selbstverständlich, meine liebe Damen und Herren. Inte var det möjligt att utan föregående invändningar, läs: högljudda protester med tendens mot falsett, återföra Marlene Dietrich, enligt ryktet häckade hon i decennier i en våning i Paris utan att någonsin lämna den, till Tyskland och Berlin för att begrava henne!
Hon hade ju deserterat, svikit fosterlandet, sin Heimat, sålt sig till fienden, klätt sig i hans uniform, sjungit för att stärka hans stridsmoral. Och den genuine tyske fosterlandsälskaren glömmer inte.
Änkan till Folkdomstolens Roland Freisler, den vrålande obehaglige figuren, fick efter kriget och makens död i bombad byggnad förstärkt pension utan att hon ansökt om det. Han hade ju gjort en verklig insats för det tyska riket. Om än under hakkorsflagg.
Men plikttrogen och nitisk var han. En riktig tysk statstjänsteman. Ett ideal inom den preussiska statsförvaltningen. Men likafullt Hitlers byracka.
De medverkande i 20 juli-attentatet mot Hitler räknades inte som några hjältar. (En av dem vilar, efter hängning, inte långt från Rudi Dutschkes grav, den blodiga tyska historien gör inte halt vid ingången till kyrkogårdarna, den beordrade stillhetens platser.) Trots att de försökte störta tyrannen.
Min teori är att dylika, ovanligt modiga bland oss, framkallar skam hos alla fega Mitgliedern. (Samma sak i DDR, det kuvade folkets förhållande till dissidenterna.) Även om det verkade som om strax efter krigsslutet hade inte en enda tysk varit nazist. Om man fick tro tyskarna själva.
Nå, ibland tycks mig det tyska kynnet märkligt. Ändå har jag, åberopande blodet, varit inne på att söka medborgarskap i ett land som jag älskar. Åtminstone tidigare fanns oförsvagad denna idé. Förstärktes av vetskapen om de tyskar från Sydafrika som plötsligt efter apartheids upphörande stod på Tegel och krävde pension och lägenhet. Vilket de hade rätt till.
Mina blodsband går ju tillbaka ända till 1400-talet. Sydtyskland. En sannskyldig arie, enligt kriterierna i Tredje Riket.
Och, tysk pension. Ja, tack. Den svenska är ju bara kattskit. Tack, Jöppe Persson. Gärna en lägenhet i Prenzlauer Berg också. Behöver inte vara så stor, vi är bara två som ska bebo den.
Lägg till att samtidens Sverige skaver och bekommer mig illa. Jag vantrivs. Inte längre mitt land.
Moskéer och främmande människor som jag vägrar kalla svenskar som föraktar mitt levnadssätt men gärna lever på oss. Kvinnor och deras döttrar i svarta, självförtryckets hucklen även på min hemstads gator. Återvändande IS-mördare. Politiker som verkar befinna sig i en kollektiv psykos. Ett urspårat land.
I morgon lämnar jag Berlin för den här gången. (Med Air Baltic, SAS´ piloter strejkar.) Osäkert när jag nästa gång landar på slitna, underdimensionerade Tegel. Som jag har i mitt hjärta. Liksom alla, nästan alla, berlinare. Badge finns att tillgå: Tegel retten!
Hemma i Sverige väntar förfinade undersökningar på Akademiska. Nu skall äntligen orsaken till att jag har det så illa och haft det så länge ringas in. Det är förhoppningen hos mig och mina anhöriga. Liksom vännerna. Icke minst specialisterna.
Jag känner oro, skulle ljuga om jag påstod något annat. Ville gärna stanna här.
Hur det än blir. Jag kommer tillbaka. Levande eller död. Jag hör hemma här. Det tyckte väl kvinnan som med sensuell stämma sjöng Sag mir wo die Blumen sind också.
Vem som eventuellt lägger blommor på hennes grav är mig obekant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar