Jag är så oerhört fascinerad av Lawrence Anthony och hur han förmådde utveckla en sällsynt stark och bestående relation, även postumt från de fyrbentas sida, med en flock vilda elefanter. Läs hans bok Mannen som talade med elefanter, en bestseller i Sydafrika. Och en medryckande sådan.
Jag lovar att du kommer att få svårt att lägga bort den när du väl börjat läsa. Den drar in läsaren och man måste bara fortsätta att följa med i alla spännande turer. Och längtan att begå en jungfrutur till, eller som i mitt fall återse Sydafrika ännu en gång, väcks ohjälpligt.
Traumatiserade djur. Skamlöst illa behandlade av sadister till människor jag aldrig kommer att begripa mig på. Betraktade som omöjliga att få bukt med. Bortdefinierade och på väg att avlivas.
Men Anthony, som tyvärr lämnade oss alldeles för tidigt blott 62 år gammal, lyckades rädda elefanterna genom ett tålmodigt, mycket tålmodigt och påfrestande arbete. Han gav sig inte trots bakslag gång på gång - och nådde fram till de mäktiga varelserna. Afrikas giganter. En länk till det Afrika som var - den eviga kontinenten.
Jag förstår det som att han lyckade genom att han lärde sig läsa och lyssna av elefanterna - helt och hållet och konsekvent på deras villkor. Bortom de ord och kommunikationsmönster vi människor använder. Hans inlevelse- och tolkningsförmåga frestas jag kalla övermänsklig, det var som om han besatt ett sinne vi andra begränsade varelser på två ben saknar.
Efter boken ser jag totalt annorlunda på elefanter, dessa kloka och empatiska varelser. Och, mer generellt, hur vi människor kan relatera oss till djur.
Relationen mellan Lawrence och elefanterna växte sig mycket stabil - och innerlig. När Lawrence avled sörjde elefanterna. Flera år i rad dök de mangrant - elefantgrant, ska det väl heta - upp vid Lawrence och hans franskfödda änka Francis bostad, stod alldeles tysta och stilla.
Exakt samma tidpunkt varje gång. Den tidpunkt när Lawrence somnade in. They paid him his respect, som det heter på engelska.
Lawrence demonstrerar att det är lättare att lita på djur, om man förmår läsa av dem och om de inte är alltför svårt skadade mentalt, än människor. Något jag anat i hela mitt liv och som nu definitivt bekräftas av boken.
Människor, framförallt när de kallar sig "arbetskamrater", ännu mer "chäfer", är lömska och luriga. Vrider och vänder på sina ord. Döljer och baktänker. Man måste försöka läsa av dem genom kroppens för det mesta omedvetna signaler. För att inte vara helt utlämnad till dem, deras nycker och ränker.
Ett exempel på when the body talks without a word spoken. Häromdagen ett foto på Ebba Witt-Brattström i SvD i anslutning till en fasligt lång intervju där hon hann med att elakt kommentera ex-maken Horace som hon verkar ha svårt att släppa. Jag tycker inte om det fruntimret. Jag känner henne inte, aldrig träffat henne. Så?
Det är något i hennes leende och hennes min - en dryghet och ett självförhärligande, hon är en syster duktig - som får mig att rygga. Och jag litar på känslan.
PS. Om hälsan tillåter blir det ett besök till nyår i Thula Thula två timmar norr om Durban, det game reserve som Lawrence Anthony grundade och som Francis nu driver vidare i hans anda. Förliden februari, under en Durbanvistelse, sköts en sedan länge planerad resa dit upp. Till min stora besvikelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar