Förliden söndags seminarium, skulle dock icke kalla sammankomsten så på grund av ordets akademiska bias, i Stockholm om Jan Myrdal har efterlämnat både stimulans och saknad. Föredragshållarna, om än panegyriska, var stimulerande! Bildade och pålästa som föremålet för hyllningen. Ja, inte lika bildade förstås. Ingen klår den encyklopediske Myrdal. Stundtals humoristiska med knorr på anförandena.
En av mina läsare förmedlade vemod när hon tog del av mitt referat från söndagen. Alla grånade fyrtiotalister i salen. Åldrandets uppenbara, fysiska tecken. En annan efterlyste fler som Myrdal. Hans intellektuella hållning. Och det kan man ju bara instämma i.
Samtidens offentliga samtalsförstörelse är förskräcklig. Påbjudet vad man skall tycka och tänka. Annars etikettering. I värsta fall brunsmetning. Statsministern, som väl bär det yttersta ansvaret för att försvara demokrati och yttrandefrihet, är allra värst. När han attackerar SD. Borde visa sina ord omsorg, även om han är en lågutbildad politruk.
Avviker man det minsta från det normativa, repar man den samtida värdegrundsdiskursen, plockas stämplarna fram. Och det samtal som kunde ha uppstått blockeras. Jag har själv råkat ut för det. Samt fått den oförskämda frågan från en kulturredaktör om jag "inte mår bra" när jag anlade kritiska synpunkter på kultursidan.
Många baktalar det 68 som i söndags osökt återvände till mig. Det har jag alltid vägrat att göra. Direkt från Sandviken och Bruket landade jag i stormöten och workshops i den eviga ungdomens stad. Sögs in i en hetsig men härligt stimulerande atmosfär. Ljusår från Brukets nedbrytande lydnadskultur.
Jag kom att bli kvar inom högskolevärlden i nästan ett halvt sekel. Tvingades inifrån bevittna hur 68-andan bleknade och försvann. Ett intellektuellt förfall tog vid. Kollegerna tystnade, fegade ur och böjde rygg. Inrättade sig i det led vars ram är New Public Management. Transformerades till lojala medarbetare. Värda blott förakt.
Söndagen med alla gamla vänstermänniskor under samma tak påminde om den tid som var. På den tiden i Uppsala förekom postseminarier. Öl och fortsatta diskussioner på Domtrappkällaren och andra näringsställen. Nu sitter jag här i min gröna skrivfåtölj och håller ensam postseminarium. Med en kopp pulverkaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar