Klasshat utan klasskamp

”Jag försäkrar er, mina damer, att det här redan är olidligt, sade snickaren. 
Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner 
från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, 
och vi komma med stort dån, som ett vattenfall, och vi ska begära igen 
våra sängar. Begära? Nej, ta! 
Och ni skall få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, 
och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn ...” 
August Strindberg i Röda rummet.

Tv-serien Störst av allt om unga, bortskämda lyxglidare i Djursholm som sniffar kokain 
och beter sig allmänt vidrigt på sina fester, parties heter det väl i dessa kretsar, 
framkallar klasshat, enligt en recensent jag glömt namnet på. 

Låginkomstutredningen döptes den snabbt om till. Det officiella namnet på den statliga utredningen var det intetsägande Levnadsnivåundersökningen. Jag hade röda kompisar i Uppsala som jobbade med denna. Underklassen, men så sa man förstås inte, skulle kartläggas. Dess levnadsvillkor. 

Tiden var radikal, vänstervindar blåste. Ordet jämlikhet kunde till och med komma ur socialdemokratisk mun. Även om Gunnar Sträng undslapp sig att det måste vara något fel på den som tjänade litet. 

Samhällsvetenskapen har alltid intresserat sig för underklassen. Förmodligen för att staten skall hålla beredskap om den senare skulle hitta på något. Komma ned från Skinnarviksbergen och störa ritningarna. Inte hålla fan på sig. 

Günther Wallraff vände på pespektivet med sitt vi därnere - de däruppe. Det är ju en relation. Ett styrkeförhållande. Herren och slaven, som Hegel sa. Inte den ene utan den andre. Jag vill minnas att Anette Kullenberg skrev något om överklassen. 

För några år sedan arrangerades ett överklassafari, som det kallades, ut till Djursholm och andra flotta ställen. Det var inte populärt, de skitnödiga, som man sa förr, blev mycket upprörda. Handgripligheter förekom. Sten kastades på bussar. Dyka upp på detta vulgära vis och störa! I allmänna kommunikationsmedel till råga på allt. Usch, så billigt. Pöbel!

Till Rinkeby och andra exotiska ställen går det bra, nåja det gick bra i alla fall, att bege sig för att botanisera. Men bort med blicken från överklassreservaten. Låt överklassen få vara i fred.

Överklassen har inget att frukta. Eller dess knähundar i den politiska klassen. Folket är förslavat. Vi lever i ett land med gigantiska och växande klasskillnader. Men ingen klasskamp. Klasshat, ja kanske? Men det stannar därvid. Man kan alltid kalla det avundsjuka. Och glo på Wahlgrens värld.

PS. På Skinnarviksbergen är det väl för övrigt numera proletärfritt? Klassmässig rensning har skett. Kan inte tänka mig något annat.