En svensk teateruppsättning om arkitekten och rustningsministern, tillika Adolf Hitlers specielle kelgris, Albert Speer? Kan det vara något? Skulle inte tro det. Inte efter allt jag läst om denne, skall vi säga besynnerlige, man?
Två kvinnliga författare fascinerades, många har förvisso gjort det, av denne krigsförbrytare, för det var han utan minsta tvivel, han som till skillnad från sina kumpaner undgick repet i Nürnberg: Gitta Sereny och Yrsa Stenius.
Den senares självutlämnande bok om Speer tycktes mig nästan olustig. Hennes starka dragning till honom. Okritisk, med erotiska undertoner. Men jag har i och för sig aldrig förstått mig på kvinnors smått sadomasochistiska hållning gentemot vissa män. I Stenius fall även hennes far. Här tarvas djuppsykologi.
2001 hade föreställningen om Albert Speer premiär på Göteborgs Stadsteater. Det blev en publiksuccé. Jag hörde talas om den. Men var icke det minsta intresserad av att åka ned och se den. Mycket skeptisk. Endast tyskar kan, var och är än i denna dag min uppfattning, konstnärligt gestalta Tredje Riket och dess huvudpersoner.
I den bearbetning av upplevd kollektiv skuld och nästintill obegriplig fasa som hela tiden pågår på tysk botten. Och förmodligen aldrig kommer att upphöra. Drömmen om Stunde Null och att börja från scratch efter tusenårsrikets fall var blott en dröm. Ur ruinerna och askan steg ingen morgonrodnadens hymn.
En svensk skådespelare som Hitler? Kan det bli bra? Skulle inte tro det. Risk för ofrivillig komik. Den Hitler som den fenomenale Bruno Ganz i Das Untergang gjorde bättre än förlagan själv. På pricken, i minsta detalj vad gäller tonfall och kroppsspråk, instuderad.
Relationen mellan Speer och Hitler använde jag som ett case på mina ledarskapskurser. Det karismatiska ledarskapet, som svensk ledarskapsforskning helst inte berör utan ryggar inför, i dess prydno. Vad det kostar i infantilitet och omyndigförklarande av de hängivna. Hitler och Speer - i överförd mening fader och son. Bekräftelse och underkastelse. Homosocialitet, tror jag feministerna kallar det.
Speer lojal in i det sista, även om han efter kriget skrev, sent skall syndaren vakna eller rent hyckleri, om hur motbjudande han till slut funnit den dyrkade Führern och att han inte fattade att han inte uppmärksammat det tidigare. Lojal ända fram till plastfarsans, på modernt språkbruk, självmord i bunkern.
Jag kan inte ärligt säga att jag direkt fascinerats av Speer. En sammansatt person. Charmerande men tillknäppt. Ödmjuk men iskall. Maktgalen, förförd och bländad av det totalitära. Svår att få grepp om.
Frågan har förföljt mig: Hur blir en sådan som Albert Speer möjlig? Obegåvad var han inte. Lät han bli att tänka? För att följa i Hannah Arendts spår, i hennes försök att förklara Eichmann. Föraktad av de andra i nazitoppen, särskilt Göring.
En sociopat och slem glidare? Förklaringarna halkar undan. Var han typisk? Berättar fallet Speer om något mer generellt? Sänder hans öde en varningssignal till intellektuella som mer eller mindre lystet närmar sig makten? Utgör Goethes Faust tolkningsramen?
Efter sina tjugo år i Spandau tackade Speer inte nej till att deltaga i paneldebatter på det stormiga Freie Universität. Möta de hetlevrade, röda studenter som krävde att övervintrande nazister i Förbundsrepubliken skulle åtalas.
Modigt av honom? Jag vet inte. Kanske levde han i egen värld med en högst egen tolkning av sin biografi. Och sina gärningar. Kanske blev han aldrig klar med sig själv innan han abrupt dog i sängen med sin unga frilla.
Även om jag läst allt ur hans hand får jag inte veta vad han egentligen tyckte om sig själv och vad han gjorde med sitt liv. Varför han valde som han gjorde. Speer sjönk ned i graven svept i frågetecken,
Tillrättaläggande? Blind? Utan spegelbild? Inre kompass?
Förtjänar han endast förakt och inga försök till förklaringar som bara riskerar bli ursäktande och legitimerande? Att skriva om honom, eller på scen gestalta honom, riskerar det innebära att man spelar med hans regler, på hans villkor? Varför intressera sig för honom?
Speer har omtalats som den gode nazisten. Sent om sider avslöjades att han i smyg via bulvan sålde stulna tavlor efter kriget. Inte ens hans dotter, Hilde Schramm, kände till det. (Inte så länge sedan jag läste om det i Berliner Zeitung.) Nu används pengarna hon ärvt efter honom för behjärtansvärda ändamål. Olika fonder med koppling till nazismens brott. Schramm betalar av på en skuld hon inte har anledning att känna.
Nå, tillbaka till uppsättningen. Inspelad för visning i SVT. Lysande! Jag har sett den två gånger. Trots dess längd. Lysande! Man behöver se den två gånger. Den blir bara bättre och bättre.
Zandén och Holmberg förstod att de måste hitta sin egna ingångar till Speer och Hitler. Och de lyckas. Holmberg "fixar" att göra sin Hitler. Liksom Zandén sin Speer. Det är imponerande på min ära!
Se den, vad du gör! Innan den försvinner från Öppet arkiv på SVT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar