Thor Modéen, den fenomenale! Min favorit bland de skådespelare som flitigt framträdde i det som nedsättande kallats pilsnerfilmer. (Ta bara den utomordentligt underhållande Pensionat Paradiset, nedskriven av de så kallade "kritikerna" som hatar det folkliga och lättillgängliga, fint skall det vara.) Suverän i sitt repliksättande, aldrig en miss. Sitt improviserande.
Hans väl avvägda rörelsemönster, trots bastant kroppshydda. Jag har sett foton på Kungsörs son när han var ung och smal som en sylfid. Men grogg, smörgåsbord och allt vad därtill höre kostade.
- God middag!
- God middag, direktörn!
Det formella. Titulerandet. Hövligheten. Man visste vad som gällde. Ordning och reda. Jag älskar det. Det som gått förlorat i det allmänna kulturmörkret i det växande nationella självföraktets besynnerliga land. Därför jag älskar dagens Tyskland. Där det civiliserade fortfarande lever och hålls högt i kurs.
Skriftställaren minns när han hämtade stipendium på som den tidigare flott hette Preussiska Vetenskapsakademien i Berlin och nådigt titulerades Herr Professor Doktor Ekstrand. Det var tider det! Härliga tider, strålande tider, skulle Modéen ha sagt.
I Sverige skulle man vara kompis med studenterna. Dessa lata varelser med sina ständiga undanflykter. Aldrig gjorde de det de förväntades göra utan att krångla. Alltid något annat som var viktigare än studierna. Jobba på Clas Ohlson eller åka till Alperna.
Mina manliga kolleger, bildningsmässigt inte särskilt långt från studenterna, klädde sig som om de jobbade på dagis. Ledigt, om man så säger. Själv bar jag slips.
Inte hjälpte det. All auktoritet borta, sossarna och de andra akademikerhatande politrukerna vill ha det så. Obildade neanderthalare.
Rubriken fångar en av Modéens nyckelrepliker. När han spände ögonen i en motstpelare och så kom det: - Säg inte emot mig, säger jag!
För en tid sedan bevistade jag ett seminarium i ABF-huset i Stockholm. Modéen ligger begravd inte långt därifrån, samma kyrkogård som Olof Palme. Inte blev han gammal, den av alla högt älskade mannen som Sickan Carlsson ömsint benämnde "Farbror Thor".
Intressant det du skriver om nivelleringen, men det finns kanske en ännu dystrare aspekt. Den att de blir svårt att skilja ut vänner från blott kolleger och bekanta. Förr krävdes någon slags investering i form av ritualer för att försäkra sig om vänskap - visiter, återvisiter, du och bror-skål, titelbortläggning, etc. Då kunde du vara lite mer säker på vem som åtminstone gjorde anspråk på att vara din vän.
SvaraRaderaEn sociologisk (!) förklaring till du reformen jag hört om är att den hängde samman med urbaniseringen och de snabba förändringarna av arbetslivet. Det kunde f-n hålla reda på vem som var docent, assessor eller överingenjör.
Fast nu får jag ett bestämt intryck av att en titelsjuka kommer tillbaka s a s smygvägen. Kolla folks visitkort med dom imposanta engelska titlarna "First Safety Executive Manager,,bla bla"
Tack, herr Danielsson, Ni är träffsäker som alltid - och som få! Med titlar och det formella tilltalet blir det lättare för mig att orientera mig, kanske är jag en gammal stöt. Jag har lärt mig här i Tyskland och på universitet att lyssna av HUR det tituleras, det avslöjar hur nära den som titulerar anser sig befinna sig den tilltalade, som förstås också behärskar koden. Människor kan ha varit kolleger i tjugo år, kan ändå markera distans med hjälp av betitlandet.
SvaraRadera