Det finns filmer som är överskruvade och inte träffar målet. Filmer som inte lyckas förtydliga det de eventuellt vill förmedla, "budskapet" flåsas eller flabbas bort. Jag tänker tveklöst samtida, svenska rullar. Med titlar som ... Ingen nämnd, ingen glömd.
Med regissörer som ... Nå, ingen nämnd, ingen glömd. Den begåvade konstfilmaren, skulle en filmdoktor säga, Ruben Östlund, mannen bakom visuella mästerverk som "Turist" och "The Square", tillhör dock inte denna filmmediemissbrukandets föga illustra skara.
Och så filmer som är underskruvade, utan övertoner. Men etsar sig fast nästan som om man inte hann med hur det gick till. Så är fallet med "Aftersun" (2022) av skotskan Charlotte Wells (född 1987). Hennes debutfilm. Och, om jag förstått det rätt, starkt självbiografisk.
Bearbetande med filmskapandet som redskap en hudlöst nära, svårfångad relation. Vill jag åtminstone gärna tro när jag ser "Aftersun".
Frånskild far åker på semester till Turkiet (närmare bestämt Ölüdeniz) med elvaårig dotter. De badar och dyker, gör utflykter till vackra platser, spelar biljard, spisar middag, småpratar, skojar och nojsar, njuter av sammetslena kvällar, har det bra och roligt tillsammans.
Allt sker avspänt med lugna rörelser. Inga konfrontationer, inga konflikter. Egentligen händer "inget" under denna semestervistelse. Inget direkt anmärkningsvärt. Inte på ytan, i de beteenden som låter sig observeras.
Den brådmogna elvaåringen, oförställt ansikte vänt mot en oviss framtid, dokumenterar vistelsen med skakig videokamera. Men denna förmår inte tränga under ytan och bakom det som framträder. Säger en bild mer än tusen ord? Tveksamt.
Mot slutet av filmen möter vi elvaåringen som vuxen. Tankfullt tillbakaskådande i mycket korta sekvenser mot semesterdagarna under den turkiska solen. Frågorna lurar men uttalas inte: Vad hände egentligen? Och, den allra svåraste: Vem var fadern egentligen?
Bortom fadersrollen. En pappa är ju inte "bara" en pappa utan även en från avkomman fristående varelse med ett eget liv. Det kan vara svårt för barnet att förlika sig med och acceptera.
Vi får inte veta något om fadern och hans öde efter att de skiljts åt efter hemkomsten. De går åt varsitt håll efter arrival på flygplatsen. Han försvinner ur filmen. Har han redan tidigare försvunnit?
En relation så ömsint och respektfull. Eller? Vänta nu, hold your horses. Har jag, som suttit trollbunden med en skål saltade jordnötter i en och en halv timme, missat något jag inte borde ha missat? En betydelsebärande detalj eller sekvens? "Aftersun"" är ju ingen feel good-film.
I en scen, som varken förklaras eller förlängs, gråter fadern förtvivlat - med ryggen åt oss åskådare. Men vi får inte veta varför. Vi kan inget göra för honom där han sitter översiggiven, skakande av gråt.
En märklig film. Jag finner inget bättre ord för att karakterisera den. Öppnar, utan att jag kan hejda det, för egna relationsfunderingar som far till två döttrar. Numera medelålders kvinnor, en har till och med fyllt femtio. Hur nära kommer vi "Aftersun"?
Jag minns en semester i Rhetymnon på Kreta mot slutet av 80-talet, efter att jag inte längre levde med döttrarnas mor. Vi delade på ett litet hotellrum, precis som i "Aftersun", olidligt varmt hela tiden, ingen svalka någonstans, jag pep ut och rökte på balkongen.
Vi spelade kort (pokerliknande "Chicago" men utan penninginsats) under ett hyrt parasoll på stranden invid Medelhavet, sanden brännhet, det kunde inte gås barfota i den, plastsandaler införskaffades, vi följde med på arrangerad bussresa till Knossos.
Inga djupare samtal initierades. Inga uppgörelser.
Jag imponeras av Wells sensitiva handlag. Hennes "filmpedagogik". Hon skriver inte åskådaren något på näsan. Inga lättköpta lösningar serveras. Ingen happy end a´ la amerikansk, linjär dramaturgi. Hon lämnar "jobbet" till mig.
Och ... Det känns, jo så är det, som om en försoning eller förlösning långsamt är på väg. Jag måste tro att det är möjligt. I alla fader-barn-relationer.
Filmen ses gratis på Cineasterna via folkbiblioteket.
Bild: Dagens Nyheter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar