Jag är, alltså tänker jag. (Martin Heidegger)
Kommunicerar - som det heter i den informationsteknologiska eran - med vännen Fredrik Nilsson som, den lyckosten, uppehåller sig i den stad jag älskar mest av alla. Redaktör för antologin, där jag medverkade, Mitt analoga jag i en digital värld (Wijks förlag, 2021).
En både klok och kreativ man, av födsel och ohejdad vana en fullfjädrad entreprenör. Nu har han dessutom förärats ett stipendium för att utveckla ett läromedel.
Idén som förädlade honom till stipendiat kan jag inte återge. Än så länge yvig och amorf, såsom det skall vara i ett första brainstorming-stadium. Men vi halkar in på vad jag uppfattar som något av en ödesfråga: tänkandets instrumentalisering i digitaliseringens spår.
Tänkandet som medel, aldrig ett mål i sig. Fast vi borde stanna upp och reflektera, kika "över axeln" på oss själva: Varför tänker jag som jag gör?*
Att tidigt sätta en iPad i näven på små barn i skolan betraktar jag som fullkomligt galet och huvudlöst. De oförstörda (?) varelserna behöver ju så tidigt som möjligt lära sig, och träna på, att tänka. För att låta akademisk: börja utveckla sitt meta-tänkande.
Det vill säga förmågan att höja sig över och distanserande granska sitt eget tänkande. Den vägen utvecklas intellektuellt.
Jag minns hur studenterna nedvärderande började kasta ordet "flum" omkring sig för allt som tycktes dem onödigt och inte omedelbart tillämpbart. "Måste jag läsa den här kursen? Vad har jag för nytta av den? Får jag något jobb med hjälp av den?"
Anställningsdiskursens djävul hade slagit sina klor i och fördummat dem.
Alla skulle vara anställningsbara. Den "högre" utbildningen syftade, med arbetsmarknadskoppling, till det och inget annat. Kritiskt tänkande? Glöm att det till och med stadfästs i högskoleförordningen. Det kritiska tänkandet dog med de röda 68-åttorna.
Undervisningssituationen omöjliggjordes: gymnasifierades och avintellektualiserades. Studenten förminskades omyndigförklarande till en elev. Smartphone istället för anteckningsblock. Wikipedia och Google istället för bildning. Kunskap som fast food.
Jag är glad att jag är utstämplad och fri. Högskolevärlden, enligt alarmerande rapporter och samtidigt vittnesmål från före detta kolleger, verkar helt urspårad. Icke minst ur meta-tänkandets perspektiv.
Det har utgått ett påbud centralt ifrån om att det skall resas "värdegrunder". Undersåtligt korkad och intellektuellt lättjefull får man vara, det är tillåtet. Bara man låter "värdegrunden" styra. Och rapar upp det korrektas markörer.
Kasta ut alla iPads! In så fort det bara går med de "gamla" filosoferna för att av dem lära hur tänkandet skall gå till. Hur annars få fotfäste i samtiden? Och, hur är det, lever vi inte i ett kunskapssamhälle? Ödesfråga, som sagt, för den civilisation som vi tillhör.
Det ska bli intressant att få höra mer om Fredriks kommande bok. Och hur han tänker.
*Johan Asplunds begrepp tankefigurer lämpligt att använda. Utmärkande för dessa, som "låser in" vårt tänkande, är att vi tänker med men inte på dem. Tänkandet upplevs som "naturligt" och oproblematiskt.
Foto: Tänkaren av Auguste Rodin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar