”Fascismen är det första i relationen mellan man och kvinna” (Ingeborg Bachmann)
Fråga mig inte varför, men på outgrundliga vägar hamnar jag, efter att förbryllad ha stirrat ned i citatet ovan, i en öppen fundering om vad det betydde för mig att växa upp som ende son till en stark kvinna.
Bara att konstatera, för övrigt, att mina associationer fortsätter att bete sig som de vill, utan att jag kan styra och hålla pli på dem.
Nå, stark och stark, nog fanns där komplex av olika slag. De frodades i klassamhället, underhölls av det.
Om man, som min mor, tillhörde metallarbetarklassen.
Att de förtryckta finner sig i att vara förtryckta, inte gör uppror, vilket vore högst berättigat, kan jag bara förstå, utan att det minsta rättfärdiga det, djuppsykologiskt.
På ett djupare plan finns den obearbetade, självdisciplinerande och undermedvetna övertygelsen att förtryckaren i en svåråtkomlig mening äger rätt att förtrycka. Vi är själva våra värsta fiender. [1]
Hur annars fatta det - jag skulle kunna ange en rad exempel. Från totalitära institutioner till mer triviala vardagshistorier. Men varför anträda denna modlösheten och mörkrets stig?
Och vem är jag, att riskera sätta mig till doms över dem som anpassat och hukat sig?
Jag som aldrig på riktigt prövats med avseende på hur stursk jag skulle visa mig i ett skarpt läge.
Ingeborg Bachmann (1926-1973) var "både" kvinna och författare. Framgångsrik vad gäller det senare, i klass med de främsta österrikarna. Kanske mindre, om man graderande kan uttrycka det så, beträffande det förra.
Underhöll en komplicerad relation med den schweiziske skriftställaren Max Frisch (1911-1991).
Om inledningscitatet stämde på dem, det vet jag inte. Men nånstans ifrån torde väl Bachmann, med en officer inom Wehrmacht och medlem i NSDAP till far, ha hämtat sin empiriska referens.
Vad lärde jag mig om kvinnor av min mor?
Då enbart genom det praktiska livets lektioner, avskalade all idealiserande retorik?
Jo, att en stark kvinna klarar allt: sköta hemmet med make och barn, passa barnbarn, idka föreningsliv, ha ett politiskt engagemang, stå i Konsumbutik, vara med i en syjunta.
En tusenkonstnär, med andra ord.
Och en stark kvinna klagar aldrig. Inte ens när svår sjukdom slår till. "Klen" är det inte tillåtet att vara - inte i ett brukssamhälle.
Hur och om fascismen kom in mellan mor och far. Det kan jag inte uttala mig om.
Min mor värnade om arbetarkvinnorna, om jämställdhet, utan att göra så mycket väsen av det. Tidigt förespråkade hon till exempel kvinnliga präster. När det inte var populärt med såna bland kyrkans förstelnade gubbstruttar.
Jag önskar att jag hade lärt känna henne bättre, innan det blev för sent. Lärt känna henne som mer och något annat än enbart min mor. Vår relation komplicerades genom de biologiska banden. Förmodligen inget ovanligt.
Färgad som kvinna var hon av en stark mormor. En Kajsa Kavat i megaformat, som genom att driva matservering för Brukets ungkarlar driftigt klarade sin försörjning som änka många år efter makens, martinsmältarens, tidiga död.
Nå, viktigast av allt. Hur mina relationer med det täcka, ironiskt uttryckt, könet påverkats av att jag växte upp i skuggan av en stark kvinna, det ska jag förstås inte försöka att reda ut. Det är inte min sak. Det måste de kvinnor jag haft att göra med stå för.
Jag vore nog glad att slippa ta del av dylika vittnesmål...
En slutreplik. Varför vissa kvinnor väljer vissa män överstiger min fattningsförmåga. Kan det ha med fascism att skaffa? Var Bachmann något viktigt på spåren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar