Igår på SAIK:s golfbana ute i Trebo utanför Sandviken, en favoritbana vad mig anbelangar, jag som inte ens spelar själv, den öppnar sig mot alla väderstreck, träffade vi som av en händelse på ett ungt par, som jag inte kunde låta bli att nyfiket fråga om de var sandvikare.
Ja, blev svaret.
Jag växte upp i Sandviken, kom det omedelbart från mig. Hur länge har ni bott i Viken? Sen 2017, sade kvinnan. Ett och ett halvt år, svarade mannen.
Varifrån kommer ni? Från prinskorvens Ockelbo mannen, framgick det, kvinnan härstammande från Karl Rune Nordkvists - googla den som inte känner till honom - Bollnäs.
Var bor ni, då? Vallhov.
Jag är så gammal så att när jag växte upp fanns inte Vallhov.
De var nog mer artiga än intresserade av vad den gamle mannen hade att förtälja om stadsutvecklingen i Sandviken och hans smått nostalgiska erfarenhet av densamma. De lyssnade förstrött, nya i gamet, ivriga att sikta in sig på nästa hål.
Gubben hann med att peta in en slutkommentar: Ni pratar inte sandviksmål, hör jag, men det lär ni göra vad det lider. Ingen som helst glädje i deras unga ansikten inför vad som dialektalt sannolikt väntade dem. Snarare for anletsdragen ned.
Apropå lokalt mål, säger man i Sandviken, när någon dött, att personen ifråga ”gått bort”. Underförstått kommer aldrig tillbaka. Det är definitivt.
Jag har alltid haft svårt för det uttrycket. Särskilt när det gällt människor som genom sjukdom plågats och lidit. Bland dem mina närmaste. De har inte lugnt och stilla "gått bort".
Jag fattar inte att du tillhör dem som har gått bort, Conny! Jag deltog i begravningsceremonin, med din aska i en urna där i Fridens och Ljusets kapell. Hörde Jackie DeShannons sextiotalslåt "When you walk in the room", ditt önskemål, tona fram. Vi älskade båda sextiotalets musik.
Jag kan ändå inte fatta. Jag vill inte göra det.
Jag trodde att du och jag alltid skulle finnas. Döden fanns inte med i beräkningen. Även om du, som du uttalade, inte var rädd för den. Medan jag å min sida hatar den. Och säger som huvudpersonen i Mobergs "Din stund på jorden": Jag vill inte ha med döen att göra.
När vi träffades, som vi gjorde ett antal gånger de sista åren av ditt alltför korta liv, pratade vi gamla minnen, vi hade många gemensamma såna. Mest ljusa. Och så de roliga... de galna... de hemliga... de stökiga från åren med bandet... de med tjejer inblandade...
Nu undrar jag hur det blir. När jag inte längre har dig att stämma av med. Det finns ju ingen annan jag kan göra det med. Och på mitt eget minne litar jag inte. Det är för bristfälligt. Alltmer ihåligt.
Fy sjutton, vad jag saknar dig, Conny! Varför kunde du inte ha stannat ett tag till, varför måste du gå bort?
Foto: Annette Palmér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar