onsdag 25 april 2018

Och efter Jan Myrdal?

Skakar på huvudet. Det är med bedrövelse jag följer turerna runt Jan Myrdal. I det anrika men numera alltmer intellektuellt oanständiga Clarté. I Jan Myrdalsällskapet, som i lördags höll möte i Varberg. Mannen vars sällskap bär hans namn tilläts (!) nådigt inleda för att tala om hur efter hans frånfälle skydda hans bibliotek, det största privatbiblioteket i landet. 50 000 volymer. I dagsläget är det oklart vad som händer med biblioteket den dagen den nittio år fyllda Myrdal går bort. 

Myrdal varnar för att det kan skingras för vinden. Omedelbart efter att Myrdal lämnat salen i Varberg, angreps han av den röde miljonären Lasse Diding som står för fiolerna till det omstridda Leninpriset som varje år delas ut. Jag blir inte klok på denne man. 

I offentligheten och framförallt bland dem som kallar sig vänster förefaller Myrdal vara både spottkopp och persona non grata. Han får höra att han hamnat i det bruna lägret, oklart vad som exakt menas med det, att han syns i suspekta sammanhang och därmed kan dömas enligt den ovärdiga principen guilt by association, angriparna "brunsmetar" honom. 

Följer man debatten, ordet missvisade eftersom det inte handlar om att ge och ta argument, omkring honom bibringas man snabbt intrycket att ingen lyssnar på honom och hans argument, vad han egentligen säger. 

Även en sådan klok, som jag åtminstone minns henne från Uppsala, kvinna som Margareta Zetterström feltolkar och far i väg. (Bilden till höger nedan.) Ansluter sig till hopen. Inordnar sig. Vänder lojalt, ett ord Myrdal skyr, kappan efter vinden. 

Enkelt uttryckt: belackarna gör det väl enkelt för sig

Och så de som hojtar i Clarté. Det är tragiskt. För mer än någonsin, i det sönderfallande Sverige, i det växande krigshotets och den radikala islamiseringens värld, skulle det behövas en vänster värd namnet. Som kan vrida det skeva, offentliga samtalet rätt. Försvara det kritiska förnuftet. 


Myrdal har kritiserat den kulturrelativistiska "vänstern" för att den ägnar sig åt identitets- och representationspolitik och bortser från klassanalysen. Det som inte borde vara huvudfrågan för samhällsanalysen och den efterföljande politiken blir det. Man förväxlar och prioriterar fel. Och verkar heller inte fatta att man gör det. 

Han har, som alltid med ordentliga historiska belägg och hänvisningar, visat på att nationen och arbetarrörelsen går hand i hand. Nationen krävs för att försvara de rättigheter som vunnits under kamp och starkt motstånd. Bort med EU och överstatlighet. 

Dessa rättigheter är varken eviga eller skrivna i sten. Men lngen lyssnar på hans argumentation. Raskt in med honom i SD-buren. 

I försvaret för de medborgerliga fri- och rättigheterna, när de kanske är mer hotade än någonsin, står han okuvlig. 

Myrdal är en omistlig röst. Det har han alltid varit. Man behöver inte vara ense med honom, det var jag inte vad gäller Kampuchea med röda khmererna eller massakern på Himmelska Fridens torg. Han kan ta fel som alla vi andra. Men det legitimerar inte stämplar och tystnad. En intellektuell, kritisk och radikal, argumenterar. Och argumentationen och granskandet måste fortgå, emedan verkligheten ständigt förändras. 

Förutom Myrdal, vilka finns i försvaret av ett offentligt samtal värt att slå vakt om? Ett intellektuellt anständigt samtal. Stefan Lindgren, också brunsmetad om jag förstått det rätt. Sedan kommer jag inte på någon mer. 

Och efter Myrdal, när han är borta? Jag vill inte ens tänka tanken. 




2 kommentarer:

  1. Tack för ett bra inlägg. Jag länkar till min blogg (www.lindelof.nu).

    SvaraRadera
  2. Tack, Knut. Din röst, din blogg, är mig omistlig i rådande förfärliga samtalsklimat.

    SvaraRadera