Brynäs tränare Magnus Sundqvist, som tog över efter legendaren Tommy Sjödin och fått laget att spela såsom Brynäs skall, den offensiva skridskosnabba hockey som alltid varit Brynäs adelsmärke, avslöjade i en intervju att han älskar Danmark.
En kärlek han delar med Skriftställaren. Kärleken till det smukke landet och den frihetliga, öppna samtalsatmosfär som vi i det politiskt korrekta och åsiktskonforma Sverige bara kan drömma om.
Sundqvist har ett förflutet i broderlandet, jag är osäker på om det är som tränare eller spelare. Barn som bor kvar i Danmark. Brynäs tränade på juldagen så julledigheten blev kort. Men Sundqvist, mannen med det trygga snälla farbror-utseendet som utstrålar ett sådant lugn i båset, hann med en tur till Köpenhamn.
Över 200 mil i bilen. Det innebar att han kunde få sig serverad and och fleskesteg som ju är de traditionella danska julbordsrätterna.
And var min framlidna svenska svärmor en fena på, liksom risalamande med kirsebærsauce, det vattnas i munnen av att skriva det. Fleskesteg med knaprig svål som skall ätas har jag svårt för. En gång slutade det med en magkrasch efter ett alltför rikligt intag.
Relationen med Danmark har inte funnits endast genom min svärmor som var bosatt i Skagen och ligger begravd på samma kyrkogård som Danmarks störste konstnär någonsin, Søren Krøyer. Varje år besöker vi gravarna.
I slutet på 70-talet fick jag kontakt med nuvarande Aalborg Universitet, då hette det universitetscenter, och kollegan Erik Christensen, Danmarks främste borgerlønsförespråkare.
I många år hade vi kontakt. Han opponerade på min avhandling när den omgiven av rabalder och upprördhet från LO-toppen framlades i Uppsala.
En dansk universitetslektor hade mycket bättre arbetsvillkor än en svensk. Det kunde jag konstatera med egna ögon. Atmosfären dessutom friare och mer intellektuellt spänstig än vid de svenska motsvarigheterna till danska universitetscentra: högskolorna. Inte undra på att svenska akademiker vallfärdade till Danmark. Dencik, Lundevall, Berntson och allt vad de hette.
Minns bara det flammande röda RUC, Roskilde Universitetscenter, som störde Glistrup som ville lägga ned och asfaltera området utanför huvudstaden. RUC studiebesökte jag, imponerades och inspirerades av den projekt- och problemorienterade pedagogiken.
Läste nestorn Knud Illeris. Tog med mig idéerna till Sverige. (Presenterade i artikeln "Ångestskapande pedagogik eller pedagogisk ångest", i Zenit nr 2 1991.)
Erik befann sig i Aarhus när Rudi Dutschke erbjudits en fristad där. Men Rudi gjorde tydligen inte mycket väsen av sig. Han längtade väl hem till Berlin.
Tilläggas bör för Skriftställarens del alla somrar vid Vesterhavet, i landsbyn Tversted i Vendsyssel. Aldrig skriver jag så bra som där. Själen får vingar i det skimrande landskapet.
Men språket har jag inte fått kläm på. Trots alla år på rödvit botten. Jag förstår inte danskarna, de förstår inte mig. Kan ge upphov till riktiga klavertramp och pinsamheter.
Snart dags för Köpenhamn igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar