Fyrtiofem minuter från Köpenhamn

Nyårsfirande i Helsingør, fyrtiofem minuter bort med bekvämt tåg från Köpenhamn. Man passerar Humlebæk och konstmuseet Louisiana på vägen upp, där Skriftställaren en gång observerade den kortvuxne kulturredaktören Arne Ruth strosa runt med en väldig bergsprängare som fick honom att framstå som ännu mindre. Som ett bihang till ljudmonstret.

Guldkusten. Även kallad whiskybältet. Högdjurens tillhåll. Hellerup med flotta hus och bortskämda snorungar, pappas gossar, som en vecka om året lever rövare i Skagen.

Helsingør, den lilla pärlan på den danska sidan om Sundet. Att flanera på gatorna är som att förflyttas tillbaka till ett svunnet Danmark. Det är som att kliva in i ett avsnitt av Matador. Hamlets slott i fjärran. Kronborg ruvande på gud vet vilka blodiga hemligheter.

Plötsligt det hus där H C Andersen ett år bodde och gick i skola.

Fru Bjerg’s Konditori med kaneliserade bakverk som smakar himmelskt. Men oroväckande nog tycks de gamla hederliga kaféerna minska i antal. In flyttar asiatiska restauranger som serverar rå fisk och annat vedervärdigt.

Inne på Kvickly bland alla ostar och pølser studsar Skriftställaren till inför en storvuxen man som påminner honom om Kim Larsen. Den döde nationalskalden. Så förskräckligt sorgligt. This is my life and I don’t care. 

Jag försökte se en minneskonsert i DR. Det blev för känslostarkt. Avbröt. Ett Danmark utan Kim. Trist. Det känns fel. Han tonsatte landet.

På andra sidan Sundet Helsingborg. Dit den okontrollerade massinvällningens konsekvenser också tagit sig. Fasa och död normaliseras. 

Förr hånade danskarna oss för storebrorsmentalitet och övervakning av medborgarna. Numera varnas för Sverige. Kaoset. Våldet. Att det är fritt fram för de samhällsupplösande krafterna. 

Stäng gränsen mot Sverige, hörs röster kräva.

Från hotellfönstret noteras färjorna, både Sundsbussarna och de större som titt som tätt seglar mellan länderna. Sverige är som ett fartyg utan roder och befälhavare. På katastrofkurs. Utan återvändo.

Kikar på fastighetspriserna i mäklarfönstren. Överkomligt, tja? Men nog vore Helsingør värt en exil. Med Köpenhamn blott fyrtiofem minuter bort.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri på C More med den lysande Frances McDormand som den rättvisesökande modern till en våldtagen, lemlästad och mördad dotter vars förövare de korkade, korrumperade red necks-snutarna inte gripit. Toppar turen till Helsingör.

PS. Inhämtar att Persbrandts nyårsläsning på Skansen mött kritik från Cissi ”Det går lika bra utan bevis” Wallin och andra. Kan de inte sluta tramsa och ägna sig åt något väsentligt?! På den här sidan Sundet suckar man bara åt eländet.