När en bok gör ont

Jag är snabbläsare. Det går undan som bara den när jag sätter i gång. Jag tror att det kommer sig av att jag som doktorand i Uppsala var välsignad med två små döttrar att ta hand om. Vi delade på tillsynen min dåvarande psykologistuderande hustru och jag. När de små sov öppnade sig tillfällen att skyndsamt läsa, ta vara på tiden. Och inte bara kurslitteratur. 

Snabbläsandet kom att bli mig till god hjälp när jag sedan under många år läste och bedömde studenters alster. I de allra flesta fall ingen lustläsning. Ett jobb som jag fick betalt för. Om än dåligt. 

Tidigt blev jag en bookaholic. Alkoholisten behöver sin pava. Jag mina böcker. Även om jag inte längre läser lika mycket som förr. Filmer och tv-serier kräver ett allt större utrymme. Sent i livet har ordmänniskan fått konkurrens av bildmänniskan. 

Vissa böcker, de är sällsynta skall tilläggas, får mig att bromsa in läsningen så att jag inte läser ut dem för snabbt. Dit hör framförallt Thomas Bernhards böcker. Utan indragningar, extremt långa meningar, fullmatade sidor. Men jag njuter och tvingar mig själv att läsa långsamt. Identifikationen med de antihjältar som råkar ut för det som ingen annan gör, och som spelar en viktig roll hos österrikaren, är därtill stark. 

Polskan Hanna Kralls Vit Maria (utgiven på det omistliga kvalitetsförlaget Ersatz) som jag hållit på med ända sedan jul gör direkt ont att läsa. Om Polen under kriget och tyskarnas ockupation. Och sedan efterkrigstiden. Krall tar mig till ett nedblodat, gravarnas landskap jag gärna sluppit. 

Dräpandet av judar. Bestialiskt. Det fega angiveriet. Människan som människans förgörare. En hatets och fientlighetens samhällskultur. Oberoende av vilka som varit makthavare. Nazister såväl som stalinister. Det har gått på ett ut.

Jag klarar inte av att läsa många sidor i ett streck. Måste lägga bort. Hämta andan. Kralls närmast journalistiska, korthuggna och osentimentala stil kopplar ett strupgrepp. Fragmentarisk, korta meningar. Mycket effektivt. Och de suddiga illustrationerna förstärker på ett paradoxalt sätt läsupplevelsen. Känslan klaustrofobisk, man vill ut ur boken och värja sig. 

Jag söker mig till omslagets flik där läsaren om Hanna Krall får veta att hon föddes 1935 (samma år som min framlidna syster) och "överlevde förintelsen tack vare att ett fyrtiotal polacker gömde henne". Det är som om jag inte vill tro på dessa ord. Utan behöver läsa dem gång på gång. Pränta in deras innebörd. 

Att det överhuvudtaget kunde finnas sådana självuppoffrande, mycket stora risker tagande människor bland mördarna och angivarna! Goda människor. Förtjänande titeln Rättfärdig bland folken. En smal strimma av ljus i historiens kompakta mörker. 

Jag har läst Krall förut. Men aldrig blivit så berörd av någon av hennes böcker som just denna. 

Det är januari och vinter när jag läser. En årstid jag avskyr. Och därför snart flyr för varmare breddgrader. Utanför fönstret sjunker temperaturen. Det varnas på nyheterna för ymnigt snöfall. Vinter hos människorna. Som i Polen under kriget. Och efteråt. Alltid den kyligaste vinter där människor är. 

Bilden: Visar hur järnvägsspåret löpte i Treblinka.