Den hjärtlösa blågula staten

“Men dessa de mycket fattiga. Dem gör det mig ont att se. De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén. Och aldrig ett ord i Clarté.” Skaldade Nils Ferlin. 

Trasproletariatet, som marxisterna bakom tidskriften Clarté benämnde dessa de mycket fattiga, var förstås inte politiskt intressant. Det var bara det förment revolutionära proletariatet som räknades. Så där hade Ferlin en poäng. Men nog var han orättvis mot armén, som man sa i Sandviken.

Varje månad skänker jag pengar till de röduniformerade med den medryckande musiken. Gör det med glädje. För jag är övertygad om att de insamlade pengarna används till behjärtansvärda ändamål. Och någon annanstans ifrån kommer inte de välbehövda pengarna. Det krävs frivilliga givare.

Jag må tyckas överdriven eller att jag hänger upp mig på något som skymmer det viktiga som görs. Tja. Må så vara. Men inte ett öre till insamlingsorganisationer som Röda Korset, Rädda Barnen eller Cancerfonden! Inte med högavlönade funktionärer. (https://www.redcross.se/om-oss/ekonomi/ersattning-och-arvode/) Ett tidigare socialdemokratiskt kommunalråd från Gävle, Eva Gillström som kallades Majorskan, uppbar en ersättning på 80 000 kronor i månaden som generalsekreterare i Cancerfonden. Skamligt. Att leva gott på andras lidande. 

För ett antal år sedan kunde man dagligdags utanför varuhuset Flanör i Gävle bevittna en man i Frälsningsarméns uniform med en insamlingsbössa i handen. Hans rygg var krokig och han gav intryck av att vara gammal. Men han stod där i ur och skur. Vinter som vår.

Sinnebilden, såsom jag uppfattar den, för den som söker sig till armén. Inte för egen vinning, utan för att hjälpa andra. Inte för karriär eller prestige. Det är inte flott eller coolt att tillhöra armén. Och jag stoppade alltid pengar i den gamle mannens bössa. Ett litet leende till tack. 

Jag skrev några rader om honom i Gefle Dagblad och mötte ett stort gensvar. Det var som om de obemärkta, de som agerar i tysthet, fick ett erkännande. Arméns egen lokalradio ringde för en intervju.

Om det är skamligt att vara högavlönad funktionär i en insamlingsorganisation, är det ännu skamligare av staten, i det som påstår sig vara ett välfärdssamhälle, att acceptera fattigdom och utsatthet, låta det ske. Att det överhuvudtaget måste samlas in pengar för att kompensera statens försummelser. 

I Sverige har vi en stor andel kvinnliga fattigpensionärer, för övrigt ett förfärligt uttryck. (http://www.e55.se/artiklar/halften-av-kvinnorna-blev-fattigpensionarer/) Vi har ett växande antal hemlösa, inklusive barn. (https://www.expressen.se/nyheter/qs/akut-hemloshet-okar-stort-varje-dag-blir-ett-barn-hemlost/)  

Vad är det för hjärtlösa, cyniska politiker som blundar inför detta? Som normaliserar det genom sin passivitet? Hur kan de se sig själva i spegeln? Sova gott om natten? Höra sig själva tala offentligt?

I ett värdigt samhälle skulle vi inte behöva skänka en enda krona till någon Frälsningsarmé. Det värker till i hjärtat när jag läser utskicken från dem. Och förstår hur stor nöden och behoven är. Samtidigt som en statsbudget röstas igenom med nya ”jobbskatteavdrag” för medelklassen.

Någon, jag minns inte vem, sa: Man skall bedöma ett samhälle efter hur det behandlar sina svagaste. Sverige får i så fall underkänt. Det land där en välbesutten politruk uppmanade oss att öppna våra hjärtan. (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/a2qov5/reinfeldt-plockade-ut-miljonersattning) Men inte för våra egna.