I morse dök Sven Delblanc upp

Det stolta humanistiska ämnet litteraturhistoria döptes av utbildningsteknokraterna om till litteraturvetenskap. Litteraturens historia från Homeros och framåt bantades utrymmesmässigt och förpackades likt snabbmat till något lättuggat. Ett elakt men definitivt inte obefogat rykte rykte spreds snart om att behövde en student under en föreläsning uppsöka toaletten riskerade samma student missa hela århundranden. Fort skulle det gå.

I Uppsala vandrade litteratursociologin in med Lars Furuland och andra som anförare. Som student måste man ta sig igenom kurser som "Samhälle och litteratur". Blott kursrubriken kunde avskräcka en litteraturintresserad som längtade efter att få kasta sig in i böckernas värld. Den tycktes både självklar och trivial. 

Skriftställaren minns ett meningsutbyte under just "Samhälle och litteratur" med en föreläsare som hette Örnkloo (taget) om Saarikoski och andra finska författare som Örnkloo försökte dra klorna (!) ur. Jag inhämtar från UNT att Örnkloo avled för ett par år sedan. Må han vila i frid.

När jag i början på 70-talet sökte mig till den litteraturvetenskapliga institutionen utmed Trädgårdsgatan i Uppsala hoppas jag på att få Sven Delblanc som föreläsare. Så blev det inte. Men anekdoter förmedlades om den hetlevrade. Hur han förlorat besinningen under en föreläsning och vält ett bord med anteckningar på så att dessa fladdrade omkring i rummet. (På den tiden förekom inga OH-apparater eller annat respiratorliknande. Klassiska föreläsningar var det som gällde.) 

Under ett seminarium med dåligt förberedda studenter: - När det gäller att hitta på bortförklaringar så är varenda jävel ett geni.

Det skulle ha varit i dag, det. På kränkningskulturens lärosäte med studenter som kräver trigger warnings och safe spaces. Ujuj.  

Delblanc var en man av småfolket med rötterna i Vagnhärad. Hans Hedebyböcker vittnar om detta. Uttrycken i böckerna. "Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt." Fru Svensson när hon ännu en gång hamnat i olycka: "Man rår sig inte." 

Vårt ordval avslöjar oss. Orden sitter i ryggmärgen. "Habitus" eller vad nu en uppburen fransos med en oprecis term benämnde det. Vi kan försöka göra oss finare än vad vi är. Men plötsligt, utan att vi kan kontrollera det, slipper ett nyckelord ut. 

Delblanc ägde integritet som få i det av feghet präglade landet, vägrade att tiga eller blunda inför socialdemokratins förfall. Den bekom honom illa. Stämpel fram - förstås. Som brukligt är i det Sverige där konsensus är påbjuden och dissidenter per definition inte kan finnas. "Lyssna inte till vad han säger!" 

Delblanc var blott en reaktionär som betongpartiet kunde avfärda. En kverulant. Gringubbe där borta i akademikernas Uppsala. 

Lars Gustafsson, med sviten Sprickorna i muren som på pricken fångade ett land i strukturförändring, rönte samma öde. 

Socialdemokratin har sedan länge haft svårt för intellektuella och kritik, det är lojala klerker som efterfrågas. Och illiterata. Mumier som Ygeman och andra. Reagerar de om man sticker en nål i dem?

Socialdemokratins nyligen ingångna, skamliga "överenskommelse" med borgerliga partier vittnar om ett parti vid avgrunden. Utan kompass och framtid. Visioner och bärande idéer. Det har sällat sig till andra socialdemokratiska partier i Europa. Än så länge röstar 30 procent av det förslavade folket på S. Men det kommer inte att bestå. Den väg som beträtts är bakåtmarschen och reträttens. 

Delblanc är sedan länge död. Jag vill minnas att han bröts ned och plågades svårt av skelettcancer. Tidigt i morse, medan jag fortfarande njöt av sängvärmen och lyssnade till den vaknande staden med ackompanjerande snöröjningsljud, dök han plötsligt upp. Dags läsa honom på nytt. Som lindrande medicin i en ond tid.