Olika falla ödets lotter. Allt beror på genetik, skulle min vän Gunnar säga, som när det begav sig retade gallfeber på alla sociologer och andra som menade att miljön är allt och arvet intet. Enligt de senare därför fritt fram för social ingenjörsteknik á la paret Myrdal. Individen är en tabula rasa för staten att pränta sin text på. Disciplinera, skulle Foucault säga.
Nå. Man måste ha tur i given. Vissa blir fula. Andra vackra. En kortvuxen, den andre lång. En pykniker, den andre atlet. En intelligent, den andre trög i bollen. Inget man väljer själv. Så grymt är det. Bara att hoppa i den mer eller mindre välsittande kostymen, trä på sig en social mask och se glad ut.
En gång, jag minns inte i vilken bok men jag tror att det var den om Søren Krøyer, drog jag till med: Kan man göra en människa större orätt än att sätta henne till världen?! Underförstått, utan att fråga om hon vill det kasta ut henne i denna grymma värld.
Skulle vi ha möjligheten att välja - så här kommer ditt liv, din stund på jorden, att utforma sig - kanske mer än en skulle föredra att stanna kvar i det kompakta kosmiska mörker där skillnad mellan oss icke föreligger. Tack för erbjudandet, men jag tror att jag avstår. Lugnast så.
Den engelske antipsykiatern, egentligen ett märkligt uttryck som inte fångar komplexiteten och det briljanta i tänkandet, Ronald Laing, som jag började läsa i Uppsala redan i tjugoårsåldern och vars teorier sedan varit mig till stor hjälp i kontakterna med den biokemiskt inriktade psykiatrin, menade att det prenatala stadiet är mycket viktigt i en människas liv.
Förutom att tiden i fostervattnet, den obrutna symbiosen, kan innebära ett paradisliknande tillstånd. Psykoanalytiker brukar inte för inte tala om det oceanografiska tillståndet.
Vi plaskar omkring därinne och hör ljuden utifrån och påverkas av dem. Hjälplösa och utan tillgång till ord att bearbeta intrycken med involveras vi i redan pågående relationer (här har vi den sociala miljön), den värld som redan är och utan att vi bett om det väntar på oss.
Det skriks eller talas mjukt. Dricks brännvin eller levs återhållsamt. Den sociala miljö som längre fram i livet förorsakar diagnoser, etiketterandets fascism, har enligt Laing sin grund redan i det prenatala.
Laing, det var en skarp grabb, det. Medfött. Han hade haft tur i given, skotten. Hyfsat yttre också. Vissa får då allting, som min mor skulle ha sagt.
Jag brukar tänka: jag kunde ha fötts som son till en vattenbärare i faraoernas Egypten, jag vet inte vad det är men det låter inte särskilt häftigt, men given föll nu sådan ut att jag placerades hos strävsamma metallarbetare i ett litet brukssamhälle i ett skogarnas land i utkanten av Europa med alldeles för lång vinter.
Jag kunde varit sonen till ett flammande kommunistiskt par i Wedding, Berlin. Tidigt hört paroller och slagord. Till och med fötts till Korpralens skrålande. Men icke.
Bara att finna sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar