Gösta och jag

Almanackan säger 20 januari. Molnfritt och svinkallt. På dagen för etthundrasexton år sedan föddes en gosse i Norduppland. Han växte upp i en familj som hade det knapert. Modern födde tio barn varav ett dog mycket tidigt. 

Hon lämnade själv utsliten jordelivet före hon hunnit fylla femtio. På det enda fotografiet jag sett av henne har hon höga kindknotor. En vacker kvinna med trött blick.

Pojken som döptes till Gösta blev min far samma år han fyllde fyrtiosex. Nästan svindlande tänka att han föddes i början på 1900-talet. Upplevde två världskrig. Hemvärnssoldat under det senare. Ett land som genomgick stor förändring. Men behöll klassamhället och de orättfärdiga skillnaderna.

Till Sandviken kom Gösta på 1920-talet. Jobb fanns det gott om på Sandvik. I Verket blev han kvar tills allvarlig sjukdom, leukemi, förtidspensionerade honom mot hans vilja. Som ung spoling på golvet utsattes han för mobbningsliknande initiationsriter av de hårdföra metallarbetarna. Det hörde till. Icke minst om man var upplänning. Dessa hade dåligt rykte.

Tillsammans med ett par andra ungkarlar utspisades han mot en billig penning dagligen hos en änka efter en martinsmältare. Katarina, min mors mormor. Där träffades mina föräldrar. Min mor var mormodern behjälplig i matserveringen. Sedan höll de ihop hela livet, mamma och pappa.

Stretade på. Försiktiga med pengar. Sparade till en ny Volvo PV. Med delad framruta. En bil Gösta ömt vårdade. Hans ögonsten. Putsade och höll blank. 

Jag skrev en bok om Gösta. Det kändes som att jag i den äntligen fick fatt i honom. Främlingen. Den undanglidande mannen som aldrig talade om känslor och som jag var lite rädd för. Men då hade  han varit död i många år. Under dessa år sökte jag honom. Saknade och längtade efter honom. Om än i det undermedvetna.

Gösta var kortvuxen. Till utseendet lik den amerikanske skådespelaren Humphrey Bogart. Den senares namn förekom därför i bokens titel. 

Gösta bär jag som andranamn. Hur mycket i mig är pappa Gösta? Svårt att svara på. Kanske har jag ärvt hans prydlighet vad gäller klädsel. Tycker om att knyta på mig en slips och se vårdad ut. Hans utpräglade ordningssinne. I det senare fallet gränsar mitt beteende till pedanteri. Jag kan gå omgivningen på nerverna med mitt smått neurotiska ordnande av grejer. 

Jag ärvde definitivt inte hans praktiska handlag. Tummen mitt i handen.

Över ett sekel sedan Gösta kom till jorden. Svårt att ta in tidsperspektivet.