Säga vad man vill om den nygamla statsministern Stefan Löfven, men någon karismatisk personlighet är han definitivt inte. Något karismatiskt ledarskap signaleras icke - tvärtom. Tafflig och osammanhängande är han vid offentliga framträdanden. Svårt att få till meningarna, söker famlande efter ord.
Långsam och tålamodsprövande. Dålig på att svara på frågor. Dålig på att debattera.
En Fälldin i S-förklädnad. Och med tanke på hans "överenskommelse" med det förra bondepartiet, den okunniga Lööf borde läsa på dess bruna historia så kanske hon slutar vara så styv i korken gentemot SD, har det måhända fog för sig att påstå det.
Han har skaffat sig ett rykte, det har blivit som en vandringssägen som även journalisterna vårdar, om att vara en god förhandlare. Men det är bara att se till resultaten. Som fackbas gick han med på sänkta löner. Och nu lovar han, mannen är väl fortfarande sosse?, genomföra en politik som inte ens den senaste alliansregeringen med Tvålen i spetsen vågade sig på. Skicklig förhandlare? Jojo.
Under många år föreläste och forskade jag om ledarskap. Vad som slog mig i den svenska litteraturen var att det närmast rådde något slags beröringsskräck inför fenomenet karismatiskt ledarskap. Trots att många av oss fascineras av det.
Kanske förklaras litteraturen av en implicit kulturell bias. Under det deskriptiva och vetenskapliga gömmer sig det normativa och ideologiska: i Sverige skall det ju råda ett "demokratiskt" ledarskap. Löfven ingår i denna ideologiska kontext.
Vi vanliga dödliga, antingen som medborgare eller anställda, skall tro att vi är med och bestämmer. Ta bara den usla medbestämmandelagen som sossarna drev igenom för att bakbinda facket.
Vi skall känna det som att det är vi som har makten. Enligt grundlag skall det ju också vara så i politiken.
Som anställda, medarbetare heter det (jag höll på skriva medlöpare), sitter vi i "grupper" och vi "brainstormar", vi har "kick-offs" och reser på avdelningskonferenser. Vi beter oss, frivilligt väl att märka, som vilseförda fåntrattar. Hjon i samlad skock.
Allt bara illusioner och dimridåer. Inom politiken görs allt upp bakom stängda dörrar och kulisser. Vi är endast åskådare och dras gång på gång vid näsan. "Överenskommelsen" illustrerar detta.
Det kan strös vackra ord för att förstärka illusionen om att vår uppfattning respekteras och dialog pågår. Så där som missfostren till chäfer på högskolan höll på: "Jag hör vad du säger." Eller: "Jag tar med mig det du säger." Efter beslut med katastrofala konsekvenser eller direkta lagbrott: "Vi har lärt oss något inför framtiden."
Den parlamentariska demokratin i dess nuvarande perverterade blågula form känner jag blott avsky inför. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag tilltalas av vad som brukar heta upplyst depotism med en karismatisk ledare.
Castro på Kuba, det var en ledare det. Men i ett sådant öppet auktoritärt system skulle Skriftställaren sannolikt hamna bakom lås och bom. Så det är heller inget alternativ för denne.
Och nu, fyra år med den "skicklige" förhandlaren och hans skamfilade anhang. Mumien Ygeman (taget?), skruvas han upp i ryggen?, såg jag i Agenda i SVT i går afton. Fy satan.
Mina skattepengar till detta skräpgäng! Ta hit kosingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar