När Skriftställaren var en liten parvel i småskolan hade vi daglig morgonsamling. Med psalmsång. Bredvid katedern i klassrummet tronade en hederlig gammal tramporgel som vår söta fröken som jag glömt namnet på behärskade med bravur.
Att jag sedermera skulle konfirmeras, "gå fram" som det hette på den tiden, liksom alla mina dåvarande skolkamrater, var förstås inget att diskutera.
Långt upp i realskolan fanns kristendomsundervisning på schemat, med präster som lärare. Det ingick en orientering om andra, främmande religioner.
När min mor tillfrågades om hon ville bli kyrkvärd, såg hon det som ett hedersuppdrag. Ända fram till att hon blev allvarligt sjuk och inte orkade mer tjänstgjorde hon i princip varje söndag.
Jag minns hur jag nästan med bestörtning reagerade när en av kvällstidningarna erbjöd hjälp med hur man skulle lämna den statskyrka som då ännu var en sådan, jag tror det fanns en kupong i tidningen läsaren kunde fylla i och skicka in. Och efter det har många lämnat.
Kanske inte bara för att inhösta en mindre skattereduktion. Utan för att de inte tror på Gud (eller kyrkan som institution), sekulariseringen har fått fäste, landet hotas av avkristning. Avförtrollningen, som sociologen Max Weber identifierade som en av det moderna samhällets tendenser. Den instrumentella rationalitetens järnbur. Den väntande, iskalla polarnatten.
De som lämnar finner det uppenbarligen inte viktigt att försvara vår kristna kyrka. Denna grundsten. Kyrkan mitt i byn, som det löd förr. Numera kunde det ersättas med det kreditkortsdrivna köpcentret. Tomma själars marknadsplats.
Jag har själv varit på väg att lämna. Trött på och irriterad över den flathet som Svenska kyrkan, med den besynnerliga ärkebiskopen i spetsen, har demonstrerat gentemot islam i vårt land. Det föreligger ju ingen symmetri, ingen ömsesidig tolerans. Vi kristna sträcker ut handen, muslimerna betraktar oss som otrogna, rentav orena, och som sina försvurna fiender. Ingen dialog är möjlig.
Man får lust att till de förstockade inom Svenska kyrkan, som vägrar öppna ögonen och inse den växande faran, att som tonåringarna utbrista: Fatta!
Islam växer i vårt land, under religionsfrihetens oskuldsfulla paraply, med det fortlöpande uppförandet av nya moskéer som symbolen för detta. Värderingar och en kvinnosyn som är mig och många andra helt främmande och måste bekämpas med alla medel. Man får inte vara naiv. Glöm allt vad "integration" heter, de vill inte och kommer inte att låta sig integreras.
Lyfter man blicken, blir man ordentligt skrämd. Hatet i Mellanöstern mot kristna som tar sig dödande uttryck. Kopterna i Kairo som kallblodigt massmördas. Nedbrända kyrkor. Den franske prästen som halshöggs inför församlingen medan det vrålades allahu akbar. De norska unga kvinnorna jihadister skar halsen av i Marocko. För att inte nämna alla terrordåd på europeisk botten, även i vårt land.
Oskyldiga människor, inklusive barn, som dödas av dessa galningar under stridsropet allahu akbar.
Kristendomen måste försvaras. Och jag är troende.
Jag lämnar inte Svenska kyrkan!
PS. Den danska tv-serien Herrens vägar gestaltar en levande folkkyrka och en i anden brinnande präst. Jag önskar att jag fick uppleva detsamma i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar