Häromdagen skrev den numera pensionerade Jan Scherman att Sverige är det mest åldersdiskriminerande landet i världen. Nå, han den gamle (!) mediebolagsdirektören med axlar som skaver av de frikostiga fallskärmarna har väl inget för egen del att klaga på. Inte vad gäller pensionen i alla fall.
Värre för oss andra fallskärmslösa, tidigare underbetalda anställningshjon, särskilt dem bland oss som var offentliganställda med en tjänstepension som är ett rått skämt. Offer för det gigantiska pensionssvindleriet. Som får det klassiska stora tågrånet att framstå som en mild västanfläkt.
Många tvingade till ofrivillig pension vid 67. Pigga och krya. Högkompetenta och dugliga. Till skillnad från alla yngre, okunniga stolpskott som tagit över. Häromkvällen lyssnade jag i Rapport till en "kommunikationschef" knuten till Engelska Skolan i Tyresö. OMG.
Snacka om kompetensförskingring! Brain drain. På ett generellt plan. Inte bara i Engelska Skolan. En ungdomshyllande nation som premierar okunnighet och omdömeslöshet.
Från den högskolevärld jag tillhörde skulle jag kunna lämna hur många exempel som helst på hemskickade, mycket kompetenta människor. Vissa kanske alltför kompetenta för eländiga chäfer från de yngre generationerna. Glada att bli av med dem och slippa genomskådas. Gamla (!) fyrtiotalistiska rödskägg är som bekant inte att leka med.
Scherman, själv ett gammalt (!) rödskägg innan han blev dirre och tjänande medie-etablissemanget, pekade på riksdagen med dess mycket snedvridna representation vad åldern beträffar. Man bör dock vara lite försiktig så att man inte hamnar i representativitetsträsket och börjar hojta efter kvotering. Men hans iakttagelse kommer vi inte ifrån.
Di gamla, bara att använda ordet en diskriminering och det borde förbjudas, lyser med sin frånvaro i riksdagsbänkarna. Och sin välbehövda kompetens. I stället ser vi sådana som Lööf et al. Bluffisar. Tomma tunnor som bullrar.
Jämför med Tyskland. Där ålder snarare är en merit. En silverrygg inget att gömma undan.
Nå, sammansättningen lär inte förändras i första taget vad gäller riksdagen. Svenska folket är extremt partilojalt. På det stora hela. Även om människor byter parti, stannar de hos de etablerade, SD undantaget.
Jag fattar inte. Partiföreträdarna blåljuger under valkampanjerna så att näsorna borde växa på dem, lovar stort och runt men sviker så fort de blivit valda så det står härliga till. Minns den orättvisa skatten för pensionärer som man lovade att ta bort. Glöm det. Bara snack. Bluffisar, som sagt.
Folket är som en trofast, gammal (!) jycke. Får sig en spark eller två. Eller tre. Men kommer krypande tillbaka. Fogligt. Gång på gång.
Vore det möjligt, drog jag i gång Grey Panther Party. Och ställde till oreda, ännu mer oreda än det föga roande spektakel vi upplevt under förliden höst, invid köttgrytorna.
Grey Power!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar