Häromdagen skrev jag om Sven Delblanc och hans okonventionella föreläsningsstil med inslag av vredesutbrott. För det mesta befogade. Särskilt när lata studenter masade sig dåligt pålästa till hans pass. Delblanc kunde sannerligen inte beskyllas för att lägga band på sig eller vara fin i kanten. Befriande!
Till Uppsala infann jag mig med höga förväntningar på föreläsarna. Var jag hade fått dem ifrån, det vete sjutton. Nu skulle jag få intellektuell energi av de stora kanonerna. Till skillnad från mina bleka gymnasielärare i adjunkturernas Gästrikland som Evander, tror jag det var, benämnde det. Snart insåg jag att det inte skulle bli så.
Kanoner och frifräsare? Knappast. Omotiverade och oinspirerande. Jag höll mig borta och läste på egen hand. Efter att jag förstått att föreläsningarna inte var obligatoriska. Jag behövde ingen som omständligt läste före.
Jag glömmer aldrig en föreläsare med bakgrund i Baltikum som förmodligen uppmanats av kollegerna att börja använda OH-apparat och förnya sin pedagogik i modern riktning. Inför en inte direkt fullsatt, men inte långt därifrån, universitetsaula klev han upp på scenen. Startade apparaten efter att länge ha letat efter rätt knapp. Skrev sedan direkt på glaset.
Vi ropade varnande upp till honom ”man ska inte skriva på glaset!” men han bara fortsatte. Jag vet inte vad som imponerade mest på mig. Att han skrev direkt på glaset eller att han inte hörde våra rop. Han var inne i en egen värld.
Likt Adam Smith under en av hans beryktade föreläsningar i Edinburgh. Eller det kryptiskas oöverträffade mästare Martin Heidegger i Freiburg. Auditoriet var ingen av dessa giganter intresserad av, försökte inte få kontakt. Det var enkom inför sig själva de behövde reda ut saker - i den lågmälda för att inte säga mumlande monologens form.
En gång svimmade en student under en av Heideggers föreläsningar, när filosofen hamnat på esoteriskt syrefattiga nivåer, utan att han lyfte blicken från manuset. Det kallar jag en klassisk föreläsning!
Sedan länge är glasmannen död. Hans pedagogik var usel, skulle väl någon fjollig studentkårsrepresentant som söker det lättsmälta och underhållande muttra. Men hans inte särskilt lättillgängliga teoretiska utläggningar var utomordentligt stimulerande. Satte fart på skallen. Bort pedagogik - in intellektualitet!
Under min föreläsargärning kunde jag aldrig knäppa på en OH-apparat utan att se antipedagogen framför mig där i den ståtliga aulan uppe på scenen.
Fotnot. Lasse Ekstrand: Varning för galna pedagogiksjukan, Universitetsläraren nr 6 2001.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar