- Men du har väl ändå bra rik fantasi, du! Undslapp sig salig mor med ömhet i stämman en gång när Skriftställaren var ett litet barn och lekte på köksgolvet medan modern tillagade sina himmelskt goda kåldolmar att äta med lingonsylt. Kommentaren föranleddes av att det från golvet framkallades naturtrogna vindljud. Gossen lekte indianer och cowboys på prärien. Vinden ven runt de stridande. Indianerna vann.
Rik fantasi har jag haft hela livet. Den växte inte bort i och med att jag "mognade". Och har inneburit att vardagen aldrig kunnat låsa in mig. Det barska realitetssinnets tunga vågor har aldrig lyckats skölja över lustens sandslott.
I den meningen har jag aldrig blivit vuxen. Om man med vuxen menar förstelnad och "färdig". Jag skulle översätta det med trökig. Och, min själ. Herregud vad många trökiga människor det finns! Tröklås, som mamma sa.
Själv knallar jag alltid omkring med en hysspåse i näven. Att öppna så fort det behövs.
- Har du det långsamt? Kunde Irma och Brynolf i Gästrike-Hammarby, i skuggan av sulfitfabriken där Brynolf gick skift, oroligt undra när jag vistades hos dem eftersom de ville att jag skulle ha det bra. Jag älskade att komma till dem i brukslängan.
För där fick jag vara i fred med mig själv. Och kliva in i fantasins rike. Ett ensamt, stackars barn att bekymra sig för? Äh. Ett lyckligt barn!
Kindergarten? En dag. Sedan hade jag fått mer än nog. Att tvingas in i grupp med andra barn jag inte valt som lekkamrater. "Samlingar" med sippa fröknar som pratade med tillgjorda röster och som jag än i dag undrar hur de kunde komma på tanken att välja den intellektet sänkande yrkesbana de gjort.
För något år sedan retade jag upp dem, de gick i taket, genom att skriva en krönika om dem och kalla dem "dagisfröknar". Förskollärare skall det ju heta. Jag visste innan jag skrev att det skulle bli ett satans liv på dessa tröklås. Men kunde inte låta bli. Jag är oförbätterlig.
Jag skulle väl i kindergarten tränas inför det kommande arbetslivet. Slipas av. För att på nytt fösas ihop, som cowboys föser ihop boskap, med människor jag inte valt. Plågsamma avdelningsmöten i stället för samlingar. Lägg till de icke-människor, jag citerar en persisk poet jag i hastigheten inte kommer på namnet på, som går under benämningen "chäfer".
- Ni måste ha fel på fantasihålet! Kom det från dåvarande Transportbasen Hasse Eriksson (bilden) när journalisterna pressade honom om den utbredda korruptionen inom förbundet. Som om de bara hittade på allt.
Det är inget fel på mitt fantasihål. Ur detta springer leken och lusten. Ville jag framstå som fin, skulle jag kasta in ett ord från Sartre som inom parentes sannerligen inte var någon lustigkurre: transcendens. Åt mig gavs förmågan att transcendera, överskrida, alla försök att låsa in mig.
Apropå Sartre. Vad var det studenterna underbart nog skanderade i Paris 1968: Fantasin till makten!
I mitt liv tog fantasin tidigt makten.
Fantasifullt skrivet..
SvaraRadera