När jag var en ung, romantisk och melankolisk yngling med bleka kinder och oroligt hjärta drömde jag om att bli författare. Efter att ha givit upp drömmen om att bli rockstjärna. Poet ville jag bli. Och inbillade mig i min ungdomliga oerfarenhet att som poet måste man skriva så krångligt och svårbegripligt som det bara går. Ett självändamål, jag var nära skriva självmål. Högtravande och esoteriskt. Annars är man ingen riktig poet.
Poetdrömmarna övergavs. Skägget växte långt och yvigt. Samhällsintresset och politiken tog över. Ett annat, mindre världsfrånvänt skrivande trängde sig på. Men jag kan skryta med, om det nu är något att skryta med, att jag sedermera blev publicerad i Bonniers Litterära Magasin (BLM) som det ansågs fint att hamna i. Med redaktörer som Lars Gustafsson och andra lysande stjärnor.
Jag minns att min första svärmor blev mäkta imponerad. Svärsonen dansade ju med kultureliten. Hans kulturella kapital växte genast i hennes ögon. Något annat kapital låg han inte inne med. Bankboken gapade tom.
Jag förstod för många år sedan när jag tog del av en intervju med Gunnar Ekelöf, som med all rätt hålls för att vara en av de stora modernistiska poeterna även på en europeisk nivå, att han beundrade folkliga skalder som Taube, Helmer Grundström (bilden) och Ferlin. För att de kunde skriva i en bunden form. Rimma! Det svåraste av allt. Utan att använda nödrim.
Min mamma anlitades för att leverera, som det heter på ful nysvenska så fort man gör något, bordsvisor i Sandviken. Framförallt till femtioårskalas och bröllop. Hon var nämligen en fena på att rimma. Jag har ärvt lite av denna talang från henne. Men det är långt till Ferlin och de andra excellenta rimsmederna.
Att skriva enkelt är det svåra. Och det är en konst man måste utveckla genom att träget hålla på och öva. Att skriva så att det blir svårt för läsaren att hänga med, kanske till och med få densamma att känna sig dum och obildad, är däremot enkelt. Krångla till det. Snirkla och tråckla.
Jag inhämtar att Kulturprofilens sambo, den som poet hyllade Katarina Frostenson erhåller en grundplåt på 240 000 pix varje år från Författarförbundet. (Förutom att hon enligt senaste deklarationen inhöstar en halv miljon från akademien.) För att skriva så att vanligt folk inte kan läsa, höll den elake Skriftställaren på att tillägga. Hon kräver fallskärm från Svenska Akademien för att fortsätta på samma snåriga spår. Leva enbart på skaldandet fixar hon ju icke. Då väntade kattmat och rota i soptunnor.
Värre än Frostenson i konsten att skriva oledigt och oskönt, kanske här knuten sitter, är den nästan ännu mer uppburna Ann Jäderlund. Jag har slitit mitt hår i försöken att läsa henne. Resignerat och kastat in handduken. Livet för kort för Jäderlunds nötknäckarpoesi. Om det är rätt ord för den, vilket är tveksamt.
Till saken hör att jag inte i sig är motståndare till en symbolisk, mångtydig poesi. Rilke och Pound, bland andra, läser jag gärna. Och Vilhelm Ekelund hör till dem jag ständigt återvänder till och läser med stort behag. En man som inte kan beskyllas för att skriva enkelt.
Men de uppräknade strävade inte efter att kliva upp på en piedestal. De satte inte en ära i att vara dunkla som ett mål i sig. Med en liten reservation för Ekelund som dock lirade i en helt annan division än Jäderlund. Dessa stilistiskt mycket medvetna ordkonstnärer visste vad de gjorde med bokstävlarna. Hur man tuktar och håller dem i strama tyglar. Kopplar greppet.
Jäderlund har genererat kvinnliga epigoner som skördar beröm när de osjälvständigt efterapar hennes stil. Papegojaktigt strävar efter att låta som hon. En poetissa med rötterna i Skriftställarens Sandviken och andra. Till alla efterapare ville en utbrista: Befria er! Hitta den egna rösten.
Poet blev inte Skriftställaren. Definitivt ingen skönande. Kanske lika bra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar