Jag har besökt Hemingways hus Finca Vigia utanför Havanna. Dit tog vi oss med en så kallad cocotaxi. Chauffören greps av byxångest när han upptäckte vid tankning att han förlorat bensinkortet. Han måste begära ett nytt av en statlig myndighet och skulle kunna beskyllas för fiffel. Eller straffas för ovarsamhet.
Huset, med båten Pilar, som Hemingway älskade att ta ut till havs och fiska med, liggandes i trädgården utanför det, gav ett mycket autentiskt och orört intryck, ingen känsla av museum, liknande Strindbergsmuseet i Blå Tornet i Stockholm.
Det kändes som om Papa vilken sekund som helst skulle kunna kliva in genom dörren. Skickligt av dem som tillser huset att framkalla en sådan känsla och fantasifull förväntan.
Även hotell Ambos Mundos mitt i Havanna besöktes. En av Hemingways skrivplatser. En kvinnlig guide visade oss hans rum. Hon var påtagligt berusad. Vägrade blankt att ta emot pengar, annars älskar kubanerna att det sticks åt dem en dusör och helst dollar, för visningen när hon upplystes om att Skriftställaren var författare. Imponerades av detta. En kollega till den store.
Hotellets restaurang serverade förstås daiquiri. Den drink som förknippas med Hemingway.
Även den lilla staden vid havet som inspirerade Hemingway till Den gamle och havet uppsöktes. I en gammal amerikanare som brukades som taxi. På vägen åter till Havanna passerades en flott stadion som lämnats åt sitt öde att rosta och förfalla.
Myterna omgärdar den Hemingway som liksom fadern sköt sig. Myterna kanske viktigare än sanningen, hur han egentligen var, om nu någon sådan finnes.
Boken Ernest Hemingway. Den sista intervjun och andra konversationer, utgiven på Sjösala förlag (vackert namn), gör ett försök att komma bakom de seglivade myterna. Kanske, för jag är inte så säker på vilket syfte intervjuarna egentligen hade. Inga myter förlorar mot eller bekräftar verklighet. Trots att Hemingway uppsöks och intervjuas. Han avskyr intervjuer och dem i boken lägger ingenting till det vi redan vet.
Kanske vill vi heller inte veta mer. Vi behöver av olika skäl myten Hemingway. En kulturredaktör på GD som jag kände hade Papa som sin store idol och anlade ett liknande skägg. Det skägg som enligt Papa själv utgjorde ett skydd mot solen. Inget som anlagts för att framhäva manlighet. Men det tror jag kulturredaktören strävade efter med den vita ansiktsprydnaden.
Hursomhelst, förbaskat bra skrev han, denne Hemingway som varje dag bokförde hur många ord han fabricerat. Bland de författare han fann värda att nämna, återfanns Simenon. Självklart. Det enkla är det svåra.
Det påminns jag påtagligt om när jag sitter och skriver på en samling aforismer och vill skriva enkelt och avskalat. Lämna ute det jag vet, skulle Hemingway en smula kryptiskt ha sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar