Hitlers kelgrisar

Jag ramlade över fotografiet på nätet och har svårt att släppa det med blicken. Varför drar det mig till sig och behåller min begrundande blick? Fascination? Skräckblandad sådan? Vad pratar de om, det stillsamt parkerade paret på bilden? Den oklanderligt välklädde mannen ser aningen skeptisk ut när han betraktar den prydliga damen vid sin sida. Hon möter inte hans blick. Kanske håller hon låda utan att låta sig hindras av hans skepsis.

Vilka är dessa två som efter vad jag vet mycket sällan träffades? Führerns kelgrisar: Albert Speer och Leni Riefenstahl. Speer klarade sig, till skillnad från de andra i nazitoppen, från att dömas till döden i Nürnberg. Straffet blev tjugo års fängelse som avtjänades utan benådning eller förkortning i Spandau utanför Berlin. 

Där pysslade han om sina växter och skrev böcker som sålde i stora upplagor. Alla var nyfikna på att få höra om hur det var att röra sig i djävulens närhet. Det kittlade, förstås, med denna inifrånskildring. 

Man kan bara spekulera om varför Speer undgick repet. Det kunde förefalla obegripligt. Han var lika skyldig som dem som inte undgick dödsstraff. Använde sig av lägerfångar. Rustningsminister. Plus annat som kunde läggas honom till last. En av Tredje Rikets centralfigurer. Den son Hitler aldrig fick. Den karismatiske ledaren och den infantiliserade följaren. Lojal ända in i det sista.

En komplex, som man brukar säga när man inte kommer på något bättre ord, personlighet som gärna infann sig till Freie Universität och paneldebatter när de radikala studenterna, som drev på i Förbundsrepubliken om att en uppgörelse med nazismen och övervintrande nazister måste vidtagas, kallade. 

Ställde också gärna upp på tv-intervjuer. En narcissist? Knappast flagellant, men vad vet man. "Den gode nazisten", som en tidskrift spydigt kallade honom. Ett fördelaktigt utseende, till skillnad från Klumpfoten och de övriga spetsarna. 

Förundrar mig att han inte låg lågt efter den nära relationen med Hitler och tjänstvillig medverkan i Tredje Rikets blodiga tyranni. Förundrar mig, också, fascinationen som Yrsa Stenius och andra begåvade kvinnor uttryckt inför honom. En fascination med erotiska undertoner. Kanske för att jag är man och inte förstår mig på kvinnor. 

Häromveckan läste jag i Berliner Zeitung en intervju med Speers dotter Hilde Schramm som berättade om hur hon ganska sent i livet förstått att fadern sålde tavlor som var stulna från judar och därvidlag gjorde sig en rejäl hacka. Jag reagerade spontant: hade hon, den annars så kloka, verkligen inte fattat det tidigare?!

Pengarna hon ärvt efter fadern och som inbringats genom försäljning av det stulna hade hon funderat på vad göra med. Beslutet blev att skänka till olika stiftelser med behjärtansvärda ändamål.

Hösten 1993, när jag under min gästprofessur bodde i Berlin, Hilde Schramm i Potsdam nära Berlin, umgicks jag med vilda planer på att försöka få till en intervju med henne. Och med Ernst Blochs Karola. Och - nu blir det riktigt sanslöst, jag vet - Herman Görings dotter Edda som då också bodde i Berlin. Tre kvinnor - tre märkliga öden. Olika kopplingar till nazismen. Intervjuprojektet stannade på idéstadiet. 

Fotot ovan taget 1972. Utanför Olympiastadion där Riefenstahl betald av regimen filmade olympiaden 1936. Resultat väckte stor förtjusning hos Führern. Rena propagandan. Hennes beundran för diktatorn reservationslös.  Det påstods att hon var förälskad, gärna inlett ett förhållande med honom. Kanske var det makten hon var förälskad i, den totalitära makten.

Efter kriget förnekade hon frenetiskt, så fort ämnet kom upp, att hon skulle ha varit nazist. Hon var ju endast filmare och konstnär, betonade hon. Opolitisk. Nå, vi har hört det förut. Och lär få höra det igen. 

Om de som tjänat och tjänar makten men vägrar att tillstå det. Livslögner och livsbedrägerier är starka saker. Och världen har, för den delen, aldrig saknat nyttiga idioter.