Du har väl fått din diagnos?

Jag läser i Gefle Dagblad 27 januari om en ung fotomodell som åsatts diagnosen Tourettes syndrom. Och adhd. Dubbla diagnoser med andra ord. 

Vi lever, som samhällsforskare har påpekat, i en diagnoskultur. (Lästips: Wolfgang Schmidbauer.) Neuropsykiatrin har förstärkt detta genom att intaga en hegemonisk position vad gäller människosyn. Alla kan i princip bli föremål för diagnostisering. 

Det förefaller mig, och en smula lättvindigt, som om var och varannan dessa dagar diagnostiseras med adhd, det är som om det gått inflation i det. En bekant till mig: "Känner mig lättad nu när jag fått veta att jag har adhd." Med ens legitimt att vara som man är, stolt hålla fram det som ett visitkort: "Du vet väl att jag har adhd?!" Kändisar framträder offentligt, berättar öppet om sin adhd-diagnos. Ingen skam häftar vid adhd:n och det är väl kanske bra. 

I Sandviken skulle man aldrig ha stoltserat med att vara etiketterad "händig" eller "konstig" som det hette på den tiden. Det var då, det. Och det var ju heller ingen läkare eller någon annan samhällets utsedda skyddsvakt som utfärdat beteckningen. 

Diagnoserna finns där som etablerade tankefigurer och söker människor att införlivas med. Först diagnosen, sedan den som den skall fästas vid. I och med diagnostiserandet skalas mångsidighet och komplexitet raskt bort. Den unika individen reduceras till och blir ett med sin diagnos. Säg mig vilken diagnos du har och jag skall säga dig vem du är. Typ. Det blir som en självuppfyllande profetia. 

Läkemedelsindustrin gnuggar förstås händerna. Efter diagnosens sortering krävs medicinering. Även vad gäller barn. Och små barn, redan på förskolestadiet. Inte sällan utövas hård press från de professionella hjälparna (Schmidbauers uttryck) mot föräldrarna. 

Det lömiga med diagnoserna är att de är inte  huggna i sten, inte objektiva och säkra, hur skulle de kunna vara det när vi har med människor att göra. De växlar och jag drabbas av misstanken att det finns ett starkt moment av godtycklighet, eller rent av mode, i det hela. Det som gällde som en sanning i går, gör det inte i dag. Exemplen talar sitt tydliga språk.

Ett tag var schizofreni populärt som diagnos. Men inte längre. 

Manodepressiv är man inte numera. Bipolär skall det heta. Asperger som diagnos har övergivits för någon annan. 

Psykiatern och terapeuten Ronald Laing, kritisk mot den biokemiska psykiatriska förklaringsmodellen, som framgångsrikt arbetade med patienter med diagnosen schizofreni kommenterade psykisk sjukdom och kollegernas iver att diagnostisera: "De verkligt sjuka är de som sätter diagnoser på andra." 

Diagnostiserandet innebär maktutövning. Som Michel Foucault kunde visa i sina idéhistoriska studier av hur människosynen och behandlingen av människor har skiftat genom århundradena (framförallt i avhandlingen Vansinnets historia under den klassiska epoken). Det bestäms åt oss vilka vi är, diagnosen riskerar att bli individens fängelse. 

Benämningarna skiftar. I går vansinnig, i dag adhd. I morgon något nytt. 

Inget hugget i sten, som sagt. 

Bilden: Edvard Munch, Melankoli (1891).