måndag 3 december 2018

I alla fall snäll


















När min mor inte kunde komma på att något annat att säga om en människa: "Han är i alla fall snäll." Det rörde sig oftast om sådana hon annars kallade tråklås. Något av det värsta man enligt henne kunde vara. Tråklås, besittande den föga hedrande konsten att kunna "tråka ut en hel församling" som hon också sa. 

Ursprungligen syftade hon väl på någon av de statskyrkopräster, söner till präster som lydigt gått i fädrernas fotspår, som definitivt inte hade ordet i sin makt utan svårt prövade församlingens tålamod från predikstolen med bleka betraktelser. Jag minns särskilt en erbarmligt oinspirerande kyrkoherde i Sandviken. Jesus Kristus! 

Här kommer man hem och är snäll, tjatar den alkoholiserade familjefadern i Lars Ahlins novell. Han kommer hem pirum men kommer hem snäll. Hustrun förväntas vara snäll tillbaka. Inte klandra honom för att han festar. Agera medberoende. 

Jag minns en tv-filmad version av novellen med Keve Hjelm i huvudrollen. Lysande, som alltid. Han var extra bra på att spela fyllesentimental alkoholist, Keve. Oförglömlig hans insats i Kvarteret Korpen. Som det ryktas att han spelade in med sprit i kroppen, inte nykter en enda inspelningsdag. Allt för rollen.

Hon är le men hon är bra. Förre LO-ordföranden Arne Geijer om Marit Paulsen, när hon fortfarande var kvar på verkstadsgolvet och ännu inte hamnat inom politiken som tog henne ända till EU-parlamentet. Le. Rak och kritisk menade han väl med att använda ordet le. För det var hon. När hon var som bäst. Sedan blev hon folkpartist. Mjukades upp. Slocknade. Vingklipptes.

I min mammas värld var att vara le nästan värre än att vara ett tråklås. Han är så le mot henne, kunde hon säga. Omskrivning för hustruplågare.

Själv är jag pinsamt medveten om att jag ibland kan vara le. Elak och dum. Tar ut saker på andra. Ingen sida jag tycker om hos mig själv, försöker försvaga den. 

Men jag vill heller inte att man om mig ska säga: Han är i alla fall snäll.

Insändare i GD i dag:

"Som läsare av GD ser jag fram emot en skön stund varje morgon med tidningen. Men varför ska Lasse Ekstrand så ofta förstöra min sköna stund med sina tråkiga inlägg? I almanackan står det 2018, livet går vidare även för dig, Lasse. Man ska få lyfta sina tankar och funderingar, men vem håller med dig i dag?"
Thomas

Foto: Peter Robsahm


2 kommentarer:

  1. När jag läser din krönika så upptäcker jag att ordet le i din betydelse inte används längre och jag hade nästan glömt det. Det fick mig att minnas en gammal historia om en "le kärring" med en hunsad make som äntligen blev änkling. Den siste begravningsgästen fråga honom om han inte var gla över att bli av mäna. Hon var inte le jämt svarade mannen. En gång hoppade katten upp i hennes knä och hon strök den över ryggen. MÄHÅRS.

    SvaraRadera
  2. Tack, Lasse! Underbar historia. Nej, ordet är nog sällan använt numera.

    SvaraRadera