Gefle Antikvariat, saligt i åminnelse. Ett av de största i det avlånga landet i volymer räknat. Den oförtröttlige eldsjälen och Kristinehamnsbördige Conny Persson - "det ordner sig", menade han alltid på sin trygga Värmlandsdialekt, hur svart det än bokslutsmässigt framstod - ägde och drev med ekonomiskt dödsförakt detta underjordiska antikvariat med hyllor som gungade och bågnade av allt läsvärt.
Förväntansfull klev man alltid nedför trappan. Stadens larm och samtidens oväsentligheter lämnade man kvar däruppe ovan jord. Man försjönk som i en grotta. Ville länge stanna därnere.
I ett skåp bakom glas och låst dörr förvarades dyrgriparna. Rariteterna. Bland dem Vilhelm Ekelund. Conny avslöjade en gång för mig att två säger två, inga fler, personer i Gefle frågade efter just de böckerna bakom glas. Den framlidne dramaturgen och vännen Joakim Stenshäll den ene. Skriftställaren den andre.
Klart man kan hamna i oroliga funderingar om vart den bildade borgerligheten, finns det något sådan?, håller till i Gefle. Och då syftas inte på kulturtanterna med snälla och ofarliga Folkteatern som sitt andra hem.
Ekelund, den kryptiske aforistikern med minst sagt sparsamt säljande böcker. Läckberg, den illa skrivande deckarförfattaren. (Jag har försökt läsa henne, jag lovar, men det gick bara inte.) Men den säljande och mycket rika.
En sommar ägnade jag mig helhjärtat åt vad som i andra sammanhang kallas industrispionage. Spionera för att lära sig hur man gör. Härma och ta efter, göra minst lika bra. Kineserna har alltid varit styva på det. Med miniatyrkameror. Och lömiga leenden.
Jag kastade mig för över och slukade den ena volymen efter den andra av Simenon, Hammett, Dürrenmatt, Chandler och de andra hårdskjutande grabbarna. De som kan skriva. Rakt på. Enkelt, Mitt ideal. Alltid varit. Därför blev jag heller aldrig någon framgångsrik akademiker. Jag skrev helt enkelt för bra.
Nå. Inte utmärkande för Ekelund att skriva enkelt. Ändå har han alltid tillhört mina favoriter. Kanske för att han aldrig fjäskade. Skrev inte för att behaga. Eller sälja. Ingen Läckberg.
Lägg till att han var kattvän och gick i exil. Det senare ville även Skriftställaren göra. I det sjunkande fosterlandet.
Inte skrifver jag som den kryptiske Ekelund. Jag vill skriva enkelt om det svåra. Inte svårt om det svåra. Stilen, stilen!
Inte vet jag om jag lyckas. Det är upp till läsaren att avgöra hur mina texter låter. Ingen annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar