I Linköping medan jag övernattar på Elite Stora Hotellet, ett trivsamt logi som attan med atmosfär och genuin känsla i de åldrade väggarna, mitt i stan och njuter med barnasinnet intakt av alla tända ljus i en stad som pyntar sig inför julen och sannerligen vet hur det skall göras så det blir riktigt och rätt, kastar jag ett getöga på Rapport i SVT.
I sändningen påstås att moderaterna i riksdagen går fram med en budget i vilken de vill sänka skatten för pensionärerna mer än vad S vill.
Spontant rycker jag till, själv en av de seniora, lurad och bedragen med skamlöst låg pension efter långt yrkesliv. Det känns fel. Det låter ju som upp- och nervända världen. Det borde väl för sjutton vara S, arbetarepartiet presenterar de väl sig fortfarande om jag inte missat något och Internationalen sjunger de med väl fortfarande med knuten näve i förstamajtågen och under partikongresserna, som står på pensionärernas sida? Inte de som förr kallade sig Högern. Med Knatten Ulf i spetsen.
S står ju för social trygghet, på de fattigas och förtrycktas sida. Det skulle salig mor, uppvuxen i fattigsverige under knappa förhållanden i en barnrik arbetarfamilj, slagit fast. Men blivit mycket besviken över dagens situation och det socialdemokratiska partiet.
En gång för många år sedan uppe i Gällivare under en särdeles stimulerande afton med minst sagt högljudda samtal, vargtass utan begränsning som bränsle efter generös middag med renstek och hjortron till efterrätt, tillsammans med vännerna som ledde LKAB-strejken kom det från Harry: Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.
Såsom uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem reagerade jag med ryggmärgen. Fienden är väl den på "andra" sidan?! Inte våra egna. Jag sa dock ingenting. Harry drog man sig för att ta en diskussion med. Fråga bara de gamla LKAB-lakejer till direktörer och basar, om nu någon finns kvar.
Därefter och under alla år med S vid regeringsmakten. Bevis på bevis för vad S egentligen står för. Fattigpensionärerna som bara blir alltfler, majoriteten kvinnor (var det inte en feministisk regering Löfven ledde?). Strejkrätten som den forna vänsterpartisten Ylva Johansson och hennes gelikar strävar efter att begränsa, dra gifttänderna slutgiltigt ur facket. Nå, det är endast Hamn som har kvar det garnityret. LO är arbetsköparnas bästa vän. Svansen på hunden.
"Dessa de mycket fattiga, dom gör det mig ont att se", skaldade poeten född i Karlstad men förknippad med Filipstad och Klarakvarteren som var mager om bena, tillika om armar och hals. Hemlösa människor - i ett land som kallar sig välfärdssamhälle! Och då tänker jag inte på de "ensamkommande", alla dessa utifrån invällande som ljugit om sin ålder. Eller tiggarna från Rumänien. Utan på våra egna, ursprungsbefolkningen. Vanliga människor.
Fattighjonen är tillbaka, fattigsverige. Alltmedan Löfven och kompani cyniskt njuter det bekymmerslösa livet. Och pladdrar vidare.
Bortom det fagra munvädret och alla tomma löften som alls inte betyder någonting: det S visar i konkret handling berättar sanningen om S. Sedan må Suhonen och andra sprida sina illusioner. De tjänar, dessa intellektuella hjon.
Nog borde folket vid det här laget känna fienden på gången. Men det vete satan. Jag känner växande misströstan om mitt eget folk. I de mörkaste stunderna tänker jag att huvudproblemet är det förslavade blågula folket. Det folk som låter sig förslavas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar